Är man som vi på vars en sida om 50-strecket tror och hoppas man ju på att man har många år kvar tillsammans. Jag har alltid vetat att vi aldrig kommer bli gammel-gamla ihop, det är hans kropp allt för sliten för. Hans skelett är ju redan 20 år äldre än hans verkliga ålder. Jag har vetat om detta. Jag har sett det som att jag  blir ytterst tacksam om vi har varandra tills han är 75.

Nu är varje dag en bonusdag med mitt hjärtas kärlek.

Igår när jag var som mest förtvivlad såg han mig trots att jag försökte hålla mig åt sidan. Han undrade varför jag var så ledsen och hade puff-ögon. Jag förklarade min rädsla, att inte få ha honom kvar så länge till. Han sa då att allt från några år till många år lovade han mig ännu. Det var det som gjorde att han insåg att även om han är så vansinnigt trött på de vita väggarna, vitklädd personal och sjukhuslukt måste han stå ut någon vecka där för att kunna hålla sitt löfte till mig. Det är inte kul med sådana samtal men ibland är det ytterst viktigt. Att inte bara slänga ur sig samma ”jag älskar dig” dag ut och dag in. Att ta sig en funderare på vad det innebär. Att för ett ögonblick känna in hur det skulle vara att inte ha den där kärleken att säga ”jag älskar dig” till. Låt inte vardagen bli en slentrian. Ta vara på den. Gör något annorlunda för att VISA att det handlar om kärlek. Laga kärlekens favoritmat även om det är tisdag. Tänd ljus och duka fint fast det är onsdag. Ta vara på dagen som är. Du kan bara göra något NU vad morgondagen har att komma med vet inte en endaste av oss. Vi kan planera, men vad som verkligen händer vet vi inte förrän vi är där.

Ja detta blev ett djupt och tungt inlägg. Jag har haft så många motgångar i livet att det var ett under att möta ett guldkorn och få kalla honom för MIN. Motgångarna fortsatte men han var alltid där.

Jag ska banne mig ha honom kvar i många år till! Det får inte finnas en sådan orättvisa att han inte är med mig framöver. Jag kan bita ihop, hålla ihop men bara om han är här.

Jag har jobbat inom vården sedan jag var nära nog 18 år (började på dispens). Jag blev undersköterska/mentalskötare 1990. Jag har jobbat på akuten, medicinens intag, långvård, hemvård, hemsjukvård, hemtjänst, inom omsorgen på boende, personlig assistent och senaste åren kan jag nästan säga mig vara dialys(under)sköterska också. Jag har gjort HLR på både mina egna patienter och på okända på E22. Tack vare min tossiga’ envishet har jag aldrig gett upp. Jag kämpar tills jag stupar. Ge upp är inte min grej. Att ha så lång och ganska bred kunskap är på gott och ont. Jag kan räkna ut resultat av ditt och datt som andra inte inser kan ske. Men jag har också en förståelse till varför vissa saker inte kan göras eller måste göras.  Idag genomgick kärlen en myokardscint med påfrestning. Dr valde ett annat läkemedel än det vanliga för att inte utlösa ett astmaanfall. Det var fruktansvärt obehagligt att se när rusningen kom! Att höra hur det väste i luftrören som om han sprungit 100 meter. Att se hur han kämpade för att få luft var som en kniv i bröstet. Men personalen var lugn och effektiv. De hade sina knep för att få rusningen att gå över fortare och det hjälpte. Det blev ingen infarkt. Det blev ingen ny kärlkramp det var ”bara” mkt obehagligt. Dr hade sagt att läkemedlet kan påverka tarmarna också, inte bara hjärtat som rusar… De hann knappt bli klara förrän han tjoade ”ur vägen – fritt fram till toa NUUUUUU”. Han hann. Det gick bra ;) Lite fika och sen skulle han röntgas med de isotoper de sprutat in. Bilderna blev bra och vi fick åka till Kristianstad igen. Taxiresan ner var hemsk – 100-105, 100-105, 100-105 …gungade bilen så jag höll på att bli rejält åksjuk. (Det luktade gammal halm inne i den) Dessutom låg han så nära andra bilar att de tutade åt honom här och där. Han kunde inte heller välja vilken fil han ville ligga i så han körde lite på båda… Hemvägen var mkt behagligare! Duktig och trevlig chaufför i en bil som inte luktade halm…

Kärleken ojade sig åter om hur dum han varit mot mig och jag fortsatte med att det som är gjort är gjort – sluta älta. Han la sig med syrgasgrimman (bara en sån sak! den har han aldrig velat ha i alla de år jag känt honom oavsett hur sjuk han varit!) och skulle sova tills hans mor kom med hemmagjorda räkmackan.

Jag fick nyss rapport från svärmor att han ätit jansson som var kvällsmaten på avdelningen OCH merparten av räkmackan! Det är stort! Det är på bättringsvägen!

Käre gode Gud – låt de åtgärda stoppen snarast så jag får hem honom igen.