I morse ville kärleken att jag skulle ringa och väcka honom. Så kl 7 ringde jag och det var en mkt medtagen make som svarade. Han hade haft ett anfall och inte fått luft på morgontimmarna. ”Tack gode Gud att han var på sjukhuset” var min tanke.
Först var jag orolig och kände inte för att åka till jobbet. Sen ändrade jag det och tänkte positivt – tja så positivt man kan om en sådan sak. Jag tänkte att nu kanske de skyndar på när han haft ytterligare en attack ;)

Jag åkte till jobbet och fördrev några timmar med statistik och diagram. Hem och sköta om djuren. Innan jag åkte in till CSK fick jag prata med dr T, en specialist på knepiga kärlkrampspatienter. Han var otroligt vänlig och sympatisk! Han har skickat en akutremiss till en ny MR på USiL. Denna gången ska de ta med kontrast vilket de inte vågade den där lördagen vi var där. Nu måste de göra denna MR för att se om det finns minsta lilla uns till levande vävnad bakom stoppet. Finns det liv där bakom kommer de att göra allt för att få igång kärlet. Är det dött bakom är det inte lönt att bråka just där. Enligt dr T är det bara ett ställe det är totaltstopp, på det andra är det sipprande och där vill man sota och stenta…eller om MR visar det – göra en bypass. Oavsett vilken åtgärd som väljs kommer den ske på USiL.

Dr T sa också att han beundrade min käre make. Att vara så allvarligt sjuk, ha varit sjuk hela sitt liv och ändå hålla humöret uppe som han gör. Tja det är väl jag som får det dåliga humöret och andra det goda ;)

Jag har stor förhoppning på att det ska blir bra, sa dr T.
Det gläder mig!

Nu har jag stoppat undan lim och verktyg för ikväll *gäsp* kudden kallar!