Nä det är inte Atlas som är orsaken trots att han snarkar så hela sängen vibrerar. Jag är vaken för att det gör så infernaliskt ont i min fot. Från stortåleden upp mot vristen är det som om någon sitter och sticker in glödande knivar med jämna mellanrum. Spelar ingen roll vilken ställning jag har benet i så smärtar det.
Den fina musikgudstjänsten krävde massor av energi. Att hjälpa far att ta ner häcken gjorde inte saken bättre. Massor att göra inför lanseringen av nya IT-systemet på jobb tog också energi som inte fanns. Det har varit extremt kul på jobbet sista tiden men glädjen dödas över att energin är slut.
Vi skulle egentligen köra bort ris hela fredagen men dels är jag så slut att jag inte kan rent fysiskt och dels så startar inte bilen med dragkrok. Kan vara högre makt som har ett finger med…eller så kan det bero på att kärleken inte kört sin bil på väääääldigt länge
Nu ska jag göra ett nytt försök att sova. Hoppas det utlovade vårvädret kommer I helgen så jag kan göra absolut ingenting mer än att tanka livsandar.
Måndag 28 februari kom jag till jobbet med en gryende tanke om att vi måste göra något för Ukraina. Tänk om vi kunde göra en konsert eller musikgudstjänst och samla in pengar till de behövande och samtidigt finnas där för alla svenskar som är oroliga. Kriget är inte många mil bort…
Som vanligt pratade jag en stund med vår expeditionsassistent M. Även hon tyckte att det var NU vi skulle visa en öppen kyrka, kanske med en musikgudstjänst. När jag nu inte var ensam om samma tanke började cirkusen dra igång på riktigt i skallen på mig. Jag visste att kyrkoherden hade ledig dag men mailade ”om jag får alla musiker med på tåget får jag dra igång en musikgudstjänst då?” Svaret kom ganska fort ”ja, lyckas du med det så planerar vi på onsdag ”
Wow! Jag fick! Nu kom bara det riktigt svåra – få båda kyrkomusiker med sina körer att acceptera 藍 Körerna har aldrig agerat i samma gudstjänst tidigare. Men med mitt ”Fjälkinge för Ukraina” så gick det väldigt lätt! Båda sa ja! Stökade undan mina vanliga arbetsuppgifter med rasande fart och började skriva ett program. Det skulle vara massor av musik!
Jag satte barnkören i början så de skulle slippa vara nervösa så länge. Jag visste också att jag ville ha Bäckaskogskören sjunga Dona nobis (Give us peace – Ge oss fred/frid) och Liverpools Never walk alone på svenska Du är aldrig ensam. Fjälkingekören har jag inte samma koll på deras sånger så de fick välja själva. Barnen från verksamheten fick Det lilla ljus jag har. Psalm 193 Gud som haver barnen kär och 190 Bred dina vida vingar stod också klart ganska fort.
Datumet sattes till snarast möjligt – den 10 mars kl 18.00. Jag minns inte vem som föreslog grillning för att samla in än mer pengar men så beslutades. Skulle det nu vara Fjälkinge för Ukraina så skulle vi behöva ha med företag och föreningar också. Dags att ringa och maila! A-livs sponsrade med korvar, Nyskördade morötter från Lyckås gård sponsrade med Festis. Fjälkinge byfrämjande skänkte marschaller och Vanneberga IF skötte grillningen. Sen gick jag bet på fler sponsorer…
Jag spred annonsen överallt! På sociala medier, i affären, macken, gårdsbutiken samt en blänkare i tidningen.
Barnen i våra verksamheter gjorde fredsduvor som hängdes upp i kyrkan ❤️
Fastighetsansvarig B ringde räddningstjänst och fick godkänt att ta in 180 personer (mot de tillåtna 150). Vi satte upp stolar överallt och jag la ut näsdukar på varje bänk, misstänkte att det säkert var fler än jag som skulle gråta…
Musikgudstjänsten blev så bra som jag trodde. Jag hade dock trott att jag skulle bära med mig Du är aldrig ensam i hjärna och hjärta men så blev det inte. Näst sist i programmet hade jag bett pedagogen N att sjunga Hallelujah. Ensam med sin gitarr satt han där lite gömd under predikstolen och sjöng ”Det finns en sång som säger allt, som värmer när det blåser kallt”. Där rann mina tårar igen för säker 8e gången. När han kom till refrängen kunde jag inte låta bli att tyst sjunga med. Nästa gång han kom till refrängen hörde jag fler tyst sjunga med. Tredje gången ljöd hela kyrkan av supermjuka, som i bön, röster sjungande Hallelujah. Det var så mäktigt! Så förlösande och rogivande! Trots att det gått 3 dagar hör jag fortfarande detta i mitt hjärta.
Vanneberga IF som är vana att grilla både till bilbingo och matcher grillade supergoda korvar! Satt som en smäck efter gudstjänsten när all nervositet släppt. Vi var 125 i kyrkan och vi sålde korv för över 4500 kr! Korven kostade 20 kr, drickan 10 kr. ALLA betalade mer än för en korv ❤️ Dessa pengar gick oavkortat till en ukrainsk familj som bor några kilometer från mig. De kör ner med förnödenheter en gång i veckan. Kollekten under gudstjänsten drog in över 6600 kr som gick till act-nödrop för Ukraina.
Gudstjänstens präst M kom direkt efter sluttonerna till mig, gav mig en kram och sa ”detta gjorde du bra”. Chefen P (en av de top 3 jag haft i mitt yrkesliv) sa samma sak när jag väl nådde fram till honom. Senare på kvällen kom ett mail från chefen med mer lovord.
Jag har fått betala. Värken rider i alla leder men det har det varit värt! Sist kyrkan var så fullsatt var skolavslutning innan pandemin. STORT tack till alla i arbetslaget som hjälpte till att få det så här bra ❤️
Fredag och måndag tränade jag att koppla den nya dialysmaskinen på sjukhuset i Lund. Igår installerades den här hemma och idag åkte den gamle trotjänaren 4008S iväg.
Inte alla som har ett eget norrsken i sovrummet. Framförallt inte i Skåne 🤣
Den här maskinen har både touchskärm och fjärrkontroll, drar själv in slangen och berättar i vilken ordning och när jag ska göra vad. Just att den drar slangen själv runt mataren är otroligt efterlängtat framförallt när jag har ont i lederna.
Nu är det bäst att försöka sova lite, jobbdag i morgon och massor att göra. Kul men tröttande!
Jag hade tankat upp vatten både här och där. Powerbanks låg på laddning, ved i tråget och middagen befann sig i magen. Vi var redo för storm. 19.54 försvann strömmen och det blev mörkt. Det enda som lös var dator, platta och ficklampan vi fick av EON för trogen kund.
Rulla ner alla rullgardiner, tända ljusen i takkronan, alla batteridrivna lyktor och slingor. Ganska mysigt…en stund. Sen började Malik vråla och slita i det mesta. Det gick inte att elda eftersom röken trängdes tillbaka in i huset. Jag gav upp 20.45 och la mig. Kärleken kom en timme senare när han tröttnat på spel på datorn. Det hade redan blivit kallt i sovrummet så värmedynan Atlas var välkommen mellan oss.
Klockan 1 gav Atlas upp rejält varningsskall, Malik röt och slet. Trots halvt batteri på mobilen valde jag att starta boken och stänga ute oljudet. Jag sov i 2 timmarspass och vid 6-tiden korsade Atlas bakbenen så kissnödig han var. Efter en snabb koll att det var okej på det lilla området närmst huset fick han äntligen lätta på trycket. Vi sov 2 timmar till och då hade Malik tagit sig en bit bort och var inte lika arg längre.
Inspektion av tomten, taket, djuren sen kunde jag andas ut och Atlas fick ut och leka. Men ingen ström. Kaffetarmen skrek efter morgonkaffe. Satte försiktigt fyr I kaminen och det lyckades utan att det rök in. En gryta med vatten på kaminen och invänta kokning. Det tog dock 45 min för 5 dl vatten att nå 89 grader sen orkade vi inte vänta mer. Inte optimalt men drickbart. Det tog 20 min att steka några ägg till frukostmackan men ack så gott med något varmt.
Lamporna som vi använt kvällen innan åkte ut till fåglarna. Efter orkanen Gudrun vet vi ju att fåglarna inte äter när det är mörkt. Så ljus, mat och vatten ordnades och alla verkade må bra.
Solen tittade fram och jag hade nu också tillräckligt ljus för att handarbeta. Funderingarna gick tillbaka till 70-talet när man var hos farmor och farfar. Där fanns inte så mycket teknik som man har idag. Det enda som hördes var klockans tickande precis som här, just nu. 12.25 kom strömmen åter och jag kastade mig över kaffebryggaren – nu skulle vi ha riktigt kaffe!
Det är med blandade känslor jag sitter här på vårdcentralen. Jag som ivrig förespråkare att alla ska vaccinera sig blir både ledsen och frustrerad.
Som bromsmedicin mot min reumatism tar jag en dos cellgift varje vecka. Denna medicin säger åt mitt immunförsvar att chilla, att lugna ner och ge sjutton i att angripa egen kropp. Nu säger ju samma medicin till kroppen att ta det lugnt med allt! Den skiljer lixom’ inte på om det är inflammation i lederna eller på sjukdom. Resultatet blir ett immunförsvar som är lite dävet, slött och sömnigt…drogat. Det gör ju också att det inte är piggt nog att vara uppmärksam på vad vaccinet vill lära den. Den fattar vissa saker men inte allt.
Jag har därför ett betydligt lägre skydd av vaccinet än vad friska har. MEN jag har betydligt bättre skydd än vad ovaccinerade har. Befinner mig i mellanlandet…som vanligt.
Nu ska jag sitta här i 30 minuter eftersom jag fått reaktioner vid de två första doserna. Då fick jag AstraZeneca och denna gång Pfizer. Personalen kommer ideligen och frågar om jag mår bra 💚
I söndags hade jag ont i mina leder och huvud. Omslag i vädret i antågande gör att jag blir knirkig’ som en gammal rostig rustning. Jag gick så försiktigt på den hala tomten just pga värken och ändå åkte jag dit. På väg in till fåglarna hade jag vattenflaskor och foder i två hinkar i vänsterhanden. Jag hade precis tagit bort låset och skulle öppna dörren. POFF – så befann jag mig på marken! VA? Varför ligger jag här??? Atlas kom fram och började slicka mig i ansiktet. Men varför ligger jag här? Det tog några långa sekunder att inse att jag halkat rejält. Oftast är jag oerhört medveten om att jag kommer falla, jag är med i hela fallet i slow motion. Men inte denna gång. Det gick så rasande fort.
Nästa tanke var fågelmaten! Hade locket gått upp så det var frö och pellets över hela gången nu? Nä, tack och lov hade den klarat sig och stod snällt och vackert bredvid mig. Puh! Hur ska jag nu ta mig upp härifrån? Sedan jag aktiverade min RA funkar inte handleder och knä att ta sig upp från marken/golvet, de är inte starka nog utan skriker ut sin smärta i blixtrar. Men upp behövde jag ju, kan inte ligga kvar på snö och is i -6 grader hur länge som helst. Bara att bita ihop och ta smärtan.
Jag kom upp och jag kunde mata fåglarna. Sen började jag känna av att kroppen fått stryk. Höger arm ville helst gå i ide och röra sig så lite som möjligt. Det blev soffläge resten av dagen.
Igår, måndag, ville kroppen inte alls att jag skulle röra mig. Det gör ont i ett revben (spricka?) och hela höger sida känns som ett enda stort blåmärke. Jag jobbar hemifrån, sa jag till kärleken direkt. För pliktkänslan är stor, jag har arbetsuppgifter att sköta även om det är administrativt. I samband med mycket värk kommer fatiquen som ett brev på po….sorry… som ett mail i inboxen. Jag blir så ofantligt trött att ögonen kryper ihop oavsett hur intressant det är det jag sysslar med eller tittar på. Det spelar ingen roll hur mycket socker eller koffein jag trycker i mig – ögonen vill inte vara öppna.
Idag hade jag för avsikt att ta mig till jobbet men se det ville inte högerarmen höra talas om! Den ville absolut inte lägga i växlarna. Hade nog funkat om vi haft en automatare men ingen av våra är det. Såååå, det blev en jobba-hemifrån-dag idag också.
Imorgon är det årets sista möte på jobbet så då SKA jag dit. På torsdag får jag tredje sprutan mot Covid-19.
I takt med att allt fler får sitt vaccin mot Corona-viruset framträder vilka biverkningar som rapporteras. Många är de som säger att de får ledvärk några dagar. Jag hoppas de som sitter och fattar beslut kommer ihåg hur det känns. Att de kan minnas tillbaka till de där dagarna när kroppen gjorde ont, händerna inte vill hålla i kaffemuggen. När det är svårt att klä sig eller torka sig i rumpan. Det är som oftast min vardag! Visst, det är inte alla dagar jag har så ont i händerna att jag inte vill hålla i en kaffemugg men ofta nog.
Förra veckan fick jag min första dos av AstraZenecas coronavaccin. Jag skulle inte ta mitt immunsuppressiva läkemedel för immunförsvaret behövde vara vaket och lära sig vad det ska känna igen. Men det gjorde det vaket nog för att även attackera sin egen bostad. Precis som om ett sprinklersystem börjar sprida vatten trots att det inte finns någon eld. Det bara förstör utan orsak. Eftersom jag inte skulle ta bromsmedicinen sitter jag nu med ledvärk i flera delar av kroppen och tänker ”vilken tur de andra har att det bara är biverkning som går över”.
Jag har en biverkning kvar från vaccinationen – en hård knuta som är öm och kliar. Enligt doktorn är det ett bevis på att mitt immunförsvar har fattat och jobbar. Så jag tar klådan och det ömma med ro…
När det är dags att krypa ner i lopplådan säger handarbetsbiet ”bara ett varv till”. Men ett varv är över 400 maskor och tar 1-1,5 timme beroende på mönstret på varvet och hur fingrarna mår.
Än så länge har jag hållit på i 47 timmar, inklusive all sticka-baklänges-tid 🙄 Det är rolig stickning men en utmaning för reumatiska händer att hålla i stickor 2,5
För 10 år sedan kunde jag inte handarbeta överhuvudtaget. Det hade då gått 5 veckor sedan jag ramlade med buller och brak in i en gigantisk utmattning. Detta mönster fanns inte på kartan att klara då. Jag fick börja om från början med enbart räta maskor. Den halsduken blev LÅNG och jag har den fortfarande kvar som minne (och för att den faktiskt är varm och skön).
Nu ska jag skynda mig att sova så jag snart kan sitta i soffhörnet och fortsätta min Peace genser 😊
Idag kom äntligen mina Järbo röda aluminium kabelstickor 🥰 Otroligt vilken skillnad! Ponys är vassa och har en skarv mellan sticka och kabel där maskorna fastnar heeeeela tiden. Järbos röda löper utan problem och jag slipper hål i fingertoppen 😎
Fick reda på att tröjan är liten i storlek och det är ju inte jag 😂 Så jag har räknat och ritat så den ska passa (hoppas jag iaf) Dessutom är mönstret figurnära och det vill jag inte ha. Kan säga att Photoshop har fått jobba ganska hårt 😎
2 varv har jag rivit upp 2 gånger. Som kärleken säger – garnet räcker länge 😎
