Bloggen |

15 augusti, 2012
av Nillan
Inga kommentarer

Ibland går det fortare

Vi hade ju viladag idag. Åkte och hälsade på svärfar. Han satt ute i solen :-) Det har flyttat in en dam som är lite lagom virrig, hon också, som svärfar tycker är härlig. När hon kom ut till oss på uteplatsen sken han upp i ett stort leende. Så roligt att se! Han gnällde förstås som vanligt när vi skulle åka efter 1,5 timme ”lämna mig inte”

Vi handlade och maken matade odjuren medan jag gjorde rent filtret i dammen. Det var ett smärre elände! Skulle ha gjorts för flera veckor sedan…Nåja, nu blev det gjort fast jag var övertygad om att jag skulle stå på näsan ner i dammen ett antal ggr pga att det snurrade i skallen.

Jag har fortfarande så många saker jag vill göra men orken finns inte där till en bråkdel. Blev iaf glad när jag öppnade brevet från nye dr. Han hade lyckats sätta huvudet på spiken i ett slag! Wow! Det känns gött att äntligen kommit rätt, till ngn som förstår. Vad det ger för framtiden får vi väl se men så här långt helt okej :-D

Dialysen är igång och jag borde försöka sova lite. I morgon är det städpass i Öööörkelljunga med svärmor. Det blir boken i örat i ena änden av huset och så kan hon måsla (skånska för…pyssla, typ) i den andra. Blir så bra så…och givetvis kommer vi dricka massor av kaffe och Loka päron/krusbär ;-)
På kvällen ska jag försöka vara mobilsupport till Catze när hon för första ggn ska starta upp en (nä två) smartphone ;-) Kan bli hur kul som helst, hahahaha.
God natt gott folk!

15 augusti, 2012
av Nillan
Inga kommentarer

Det sätter griller i huvudet!

Att tömma svärfars hus har satt griller i huvudet på mig!

En vacker dag kommer min käre make komma hem och hitta ALLA saker från ngt av rummen på altanen. Jag kommer blåsa ett rum totalt och sedan bara plocka in det som ska vara där. Det funkar inte att gå och vända/flytta saker fram och åter – jag måste få ett nollat rum.

Ja just det…jag lär ju behöva en container…mmm, det blir nog det bästa – se till att fixa pengar till den där containern. Sen kanske jag kan börja. Just nu känner jag bara för att hiva ut så mkt jag kan.

Hmmm….*suckar djupt*

14 augusti, 2012
av Nillan
Inga kommentarer

Loppis…suck!

Idag satte vi oss motvilligt i bilen för ytterligare en färd mot Öööörkelljunga.
Stackars min älskade, fira sin födelsedag med att bära skit och tömma hus! Men vi tar igen det en annan dag, en annan dag ska han få sin smörgåstårta! Jag lovar!

Kl 12 kom loppisdamen med två herrar i släptåg. De tittade runt och gick sen ut för att diskutera hur mkt de var redo att betala. 1000 kr och då tog de allt, inkl det som inte skulle gå att sälja. Vi talade om att golvuret och spegeln ingick inte, de fick hon bjuda på separat. Hon sa 200 för spegeln och 2500 för klockan. Det gjorde ont i hjärtat att klockan inte kom till ngn som verkligen ville ha den :-( Jag kämpade länge med gråten. Det var ju bara en KLOCKA!! Nä, jag har nog inte alla känslor där de bör vara, helt klart! ;-)

Sen började skådespelet! Den lille mannen var inte stor på ngt håll men vi döpte honom omgående till Duracell-mannen. Det var till och med så min käre far låg i lä! Jösses vad den mannen bar, packade och bar igen! Jag hade inte tyat lyfta den kartong som han la på låren och pinnade ut med. Imponerande!
De åkte iväg med första släpet och vi fick en liten paus. Vid nästa rush fick lilla Duracell-mannen ngt glittrande i blicken. Det fanns tydligen en hel del saker han var intresserad av bland min svärfars saker. Detta var misstag nr 1 från dem.
De åkte ytterligare en gång för att tömma och min söte make fick syn på prislappen på lilla mattan *glurp* Svärfar har gett många pengar för den. Kollade den större och det var mer än dubbelt så många pengar på den lappen! Inte en chans i hela glödheta att de mattorna skulle till loppis!! Nix! Så vi rullade ihop dem och la undan dem. Svärmor var lite orolig att det skulle bli trubbel för mattorna var ju där vi ställt loppissakerna. Men se det där hade jag koll på…hur jag uttryckt mig. Allt som STÅR, inte allt som FINNS, hehehe…men det blev inget trubbel. Inte en kommentar. Damen var fullt upptagen med att småprata med herrarna ang klockan. Hon ville nu ge 2100 och då ingick spegeln. Hon kom till mig och frågade om jag bestämde. Jag sa att vi bestämde tillsammans. ”Jaha, då får jag gå ut till mamman” sa hon med ett litet flin. Misstag två – stå och diskutera så jag hör hur hon tänker ang att tjäna så mkt som möjligt på klockan. Misstag tre…försöka pruta hos en värmlänska ;-) Det gick inget vidare ;-) Hon försökte ändå med att hon varit såååå snäll och tagit allt inkl skräp. VI bad inte henne ta våra soppåsar…de tog hon för att hon var snäll…hmmm…
Hon köpte klockan men var inte beredd att betala för spegeln så då fick den vara. Medan denna diskussion med svärmor pågick tog Duracell-mannen 90-sängen och bar ut. Utanför dörren lyfter han den på raka armar över huvudet bort till släpet!
De var effektiva. Det märktes att de är vana att tömma hus. Jag blev ändå otroligt ledsen över att se hur slarvigt de hanterade sakerna. Lillys lampa från 1918 tappades för att han inte höll ordentligt i den. Alla böcker slängdes ner i sopsäckar. Både farfar och mormor har lärt oss sedan småben att vårda böcker och arvet de ger. Men jag kan inte ta hem mer här bara för att ingen annan bryr sig om historiken bakom. Sad to say…

När de väl tagit alla saker och betalt oss kändes det ändå rätt bra att se början på slutet. NU kommer vi åt att börja städa.

Svärmor och jag skulle ha kört dit i morgon igen men all spänning och stress har gett mig antydan om att migränen ligger runt hörnet och lurar. Vi pausar i morgon…städningen försvinner inte från oss.

God natt!

13 augusti, 2012
av Nillan
Inga kommentarer

Engelsk frukost

Igår sa maken till sin mor att vi skulle komma mellan sjukhusbesöken och hon undrade om vi ville ha frukost. Jag skojade och sa ”åhhh, engelsk frukost med ägg och bacon och sånt”.
Gissa om jag skrattade gott när vi öppnade dörren till hennes hem och det doftande bacon :-D
Så gott det var!

Köttbullar, bacon, prinskorv, ägg och ostknäcke :heart:

12 augusti, 2012
av Nillan
Inga kommentarer

Oas

Min altan, min oas… Idag fick jag hem en spalje till klematisen. Jag tror den har klarat flytten från Öööörkelljunga för den har slingrat sig om sig själv i väntan på något bättre. Just precis nu kom jag på att när den blommar för fullt kommer jag inte kunna se arorna i voljären. Skit samma, jag såg ju inte dem innan heller pga trädet ;-) Har hittat en lustig växt i trädgården hos svärfar. Undrar så om någon kan hjälpa mig med vad det är. Påminner om en röd förminskad papaya…

Ska ta och öppna en av frukterna nästa gång jag är där!

12 augusti, 2012
av Nillan
Inga kommentarer

Tid?

Tänk om jag kunde göra så att tiden fick hälften så fort! Då hade jag nog hunnit andas ibland.
Efter den numera sedvanliga turen till infen åkte vi till Öööörkelljunga. Vi tog i stort sett allt som ska hem från garaget. Sen tog vi och tömde kökslådorna som *surprise* innehöll verktyg, sladdar, spik, skruv, 438 avklippta etiketter från kycklingpaket (?) och pizzaförpackningar… Det mesta fick till loppis men några ballongvispar, knivar och huggmejslar fick följa med hem. Likaså några fler spaljeer ;-)
Jag smålog iaf när jag matade fåglarna, Goliat är hemma och verkar må fint :-)

Men morgondagen får kroppen att krampa. Medicinering på infen för maken, frukost hos svärmor i väntan på min tid hos min nye doktor, en snabb sväng in till svärfar och lämna saker och SEN får jag komma hem och förhoppningsvis landa på altanen och andas lite. Det känns tungt att börja om med ny doktor…igen. Referenser på nätet säger att han är empatisk så…håll tummarna!
Nu ska jag försöka sova lite…men det lär nog inte bli så mkt pga allt som snurrar runt i skallen.

10 augusti, 2012
av Nillan
Inga kommentarer

Vilken dag!

Makens CRP är nere i 230. Cefotaxim är kanske inte optimal antibiotika men funkar eftersom det sjunker sakta.
Jag hittade ett kuvert med en peng i från mor och far (jul el födelsedag?) och köpte mig en heeeelt onödig mjölkskummare ;-) Skönt att kunna köpa onödiga men trevliga prylar, tekniknörd som jag visst är.
Goliat är hemma och sitter trygg i buren. (Tack alla som stöttat!)
Sverige är i handbollsfinal i OS.

Jag har en man som älskar mig, ett hem (om än extremt skitigt pga tidsbrist) jag tycker om och hundar som tycker jag är bästaste som finns bara för att de får lite kli under hakan.

Det mesta kunde varit så mkt bättre men just i detta nu är jag tacksam. Benen lär slås undan för mig igen, det gör det alltid när jag äntligen tycker att livet börjar bli acceptabelt att leva.
Men idag är jag tacksam.

10 augusti, 2012
av Nillan
5 kommentarer

Borta bra – hemma bäst!

I tisdags blev det sent hem att sköta om djuren pga sjukhusbesöket med maken.

Jag gick in i fågelhuset och matade medan maken tyckte det var smart att låsa in dem under tiden. Så har vi gjort många gånger när det blivit sent, inget konstigt med det. Men eftersom maken inte är kry överlistade Goliat honom – han smet ut genom luckan och strök utmed makens huvud och ut…ut i det fria.
Min käre make kom helt andfådd in i fågelhuset och bad om hjälp. Men det var ju redan för sent att göra ngt.
När jag matat klart öppnade jag voljären och hängde in en fröskål, mer kunde jag inte göra. Han varken hördes eller sågs och vinden var skarp från syd-sydväst. Han var förmodligen långt borta redan. :(

Min kärlek var så ledsen och förtvivlad, han som redan mådde så dåligt.
I onsdags röjde jag ur en voljär som stått tom sedan illern hade vårt fågelhus som middagsbord. Hängde in fröskålen där istället och lät honan komma ut i sin voljär i förhoppning om att hon skulle kunna locka honom hem igen. Risken för att Goliat blivit rovfågelmat var enorm och att få hem honom igen såg vi som en minimal chans. På kvällen kontrollerade jag om fröerna var rörda men icke. :( Det gick inte heller att se ngt i våra träd och inte ett svar från våra andra fåglar hördes.

I går var det precis likadant – inte ngt rört och inget sett eller hört heller. Nu var jag säker på att han var borta för alltid. Jag började fundera på när jag kunde sätta ihop Jacko med Hulken (honan heter så…knäppt jag vet men det är inte jag som döpt henne…), när jag skulle ha ork och lust till det. Men torsdagen var en sådan där jag-måste-sova-dag och jag fick inte mkt vettigt gjort.

Idag var vi som vanligt iväg till CSK för den dagliga dosen antibiotika. Vi handlade lite och när vi kom hem fick jag ett infall att baka bullar. Jag hade börjat smälta smör och värma mjölk när jag tyckte att jag skulle hinna ringa makens ssk i Lund för att höra om vad CRPn låg på. Irene är ju en sådan härlig människa så vi snackade och skrattade och jag stod som vanligt vid köksfönstret och tittade på djuren. Men vänta – vad skådar mitt norra öga????

Goliat!

Jaaaaa han lever!! Nu ska jag bara få in honom – HUR??

Oj, hon har sett mig!

Vad gör jag nu?
Jag hämtade lite nötter och pratade lugnt så som jag brukar göra när jag matar dem. Jag hade egentligen inte någon plan, jag var bara så glad att se honom att jag tänkte hugga tag i honom om jag fick chansen. Att han förmodligen skulle tugga sönder mig struntade jag i…just då. Jag lyckades få honom att smaka på en valnöt men den var inget han ansåg man kunde kliva över hinder för så han struttade vidare över voljärtaken.
Jag gick in och hämtade en stoooor skål med fröer och stängde in Jacko och lät sedan hans voljärdörr stå öppen med fröskålen på burbotten…långt in. Vid detta laget hade Goliat flugit bort igen :( Maken hade ungefärlig pejling på vart han flög och vi tittade men kunde inget se.

Ett svart snöre i dörren och genom lite öglor här och där så var "fällan" gillrad.

Men var är Goliat??

Kamouflage

Ser ni honom?

Skit, hon hittade mig igen

Just i det läget önskade jag att jag kunde få ärva (eller iaf fostervårda) min väns 500-objektiv! Det hade varit så mkt lättare att hitta honom (och få bra bilder) med ett sådant istället för mitt 300…

Och så var han borta igen…suck. Återigen tog det en stund att hitta honom.

Högt uppsatt

Han tittar rakt på mig. Han SER att jag har en hel burk med fröer som jag skramlar med. Han VET vad det innebär.
Jag la in ännu mer fröer i den gamla voljären, bredvid honan, och jag vet att han såg vad jag gjorde. Nu skulle han bara ta sig till ena eller andra sidan och så skulle vi ”bara” stänga voljärdörren i rätt tid. Många bara blir det…

Jag har sett det där goda och vill ha!

Nu satt han helt plötsligt i körsbärsträdet. Han har nog levt på körsbär, verkade trött på det (och hade körsbärsgegg runt näbben). Han sitter och tittar ner i voljären bredvid där han tidigare bott.

Hmm

Här ser man att han varit i lite trubbel. Det är koagel mellan näsborrarna och när jag var nära honom kunde jag se att det var en liten skada mellan borrarna. Det såg rent, torrt och fint ut så jag bryr mig inte så mkt om det.

Jag såg att han hoppade ner på voljärtaket. Såg honom vandra fram och åter och försöka lista ut hur han skulle komma åt fröerna. När han hade försökt ett par ggr (med det mesta utom att gå in genom en vidöppen dörr…doh) var han på väg upp i körsbärsträdet igen. Jag tog en rövare och smög fram. Han tittade på mig. Han såg fröerna i burken igen. Han tittade nyfiket när jag hällde upp lite i min hand och höll fram.
Hungern tog ut sin rätt och han vågade övervinna en stor rädsla – att ta mat ur min hand! :heart:

Han fick ta ett frö sen flyttade jag handen inåt voljären till. Han surade men det var hungern som vann och han tog ytterligare ngr steg för att nå min hand och de goa fröerna. Jag höll på så tills min hand var inne i voljären och han rundade stolpen och var inne! Med enormt darrande ben lät jag honom tugga i sig ngr fröer innan jag med bävan slängde ner det jag hade i handen och slängde igen dörren. Han var instängd igen!! Åhhh vilken lättnad. Åhhh vad jag skrek!

Hemma!!

Åhh vilken syn. Gossen är hemma och äter. Bara lite skavanker på näsan och lite förlorade fjädrar på höger kind.

Man ska INTE ge upp. Inte ens med otama fåglar :heart:

Nu ska jag banne mig se till att alla våra gojor tar nötter ur mina händer. De behöver inte bli tama men de ska iaf våga ta mat ur min hand. Om-i-fall-att…

Slutet gott – allting gott :D och Sverige är i OS-final i handboll. Jösses vilken dag!

9 augusti, 2012
av Nillan
Inga kommentarer

När lusten återvänder

Ja, lusten till mat…hos min man… ;-)
I morse var han inte alls på sitt vackraste humör. Han steg inte upp under de 30 min jag gapade att det var dags. Han hann inte dricka kaffe innan vi skulle köra och jag förmodar att det var en bidragande faktor. Det var iaf skönt att köra sin egen bil och inte den där knäppa yarisen.
Idag var det en annan sköterska, knappt kommen ut skolan hon heller… Hon var vänlig, nyfiken på cdk:n som hon aldrig sett innan och ställde ungefär samma frågor som de andra gjort. Jag förberedde allt som vanligt och när hon kom bad jag om första provröret. Det blev inget för hon hittade ingen ordination på det. ?? Que? Vi tar ju alltid CRP dagligen när det är högt! Men näpp, det blidde inget med det…så jag satte antibiotikan och sen väntade vi på doktorn. Efter en halvtimme, trekvart, kom en mkt trevligare dr än den igår. Kanske för att han var dansk? ;-) Hela hans person utstrålade ngt gemytligt.
Han undrade också varför man inte tagit CRP och sa att om vi ville kunde det tas. Nä, inte sticka bara för det, det kan vänta till i morgon. Han höll med. Han sa också att de inte hittat ngt i odlingarna än. Han såg lite fundersam ut. Vi ska iaf fortsätta komma in varje dag vid 8-8.30 för antibiotikan. Han skulle konsultera Lund under dagen.

När vi satt i bilen för att köra hem kom svärmor på cykel. Hon skulle till kollo och tänkte se om vi var på csk. Sa att vi skulle hem och sova. Jag fick en syrlig kommentar om varför JAG skulle sova, tänk alla år HON inte fick sova om nätterna och HON sov minsann aldrig på dagen för att kompensera. *suck* Hon vet minsann hur man drar upp sår hela tiden…

Väl hemma ringde jag och traggade med makens ssk i Lund. Jag gillar Irene, hon är sådan härlig, trygg person och duktig sköterska. De tycker det är positivt när odlingar tar tid för då är det inget i dem. Det finns mest troligt inga bakterier i blodet utan de sitter lokalt någonstans. Lättare att komma åt och inte lika farligt. Kändes så skönt att ha pratat med en trygg person. :-)
Jag däckade i några timmar och sen var maken så hungrig att han kved.

Det var beställt hemmagjord hamburgare idag. Brödet är det enda som är köpt…biffen är redigt himmalavad :-)
Maken njöt, det smakade bra förutom salladen som var…bitter. Han njöt och sa ”äntligen äter jag mer än dig även om jag inte äter som jag brukar än”. Den kommentaren och att han gick i matkoma var som balsam för en sliten hustru! :-D. När han har lust på mat och sen hamnar i matkoma då vet man…att det går på rätt håll :heart:

6 augusti, 2012
av Nillan
5 kommentarer

Gräsänka och trottoarhångel

I morse ringde jag makens sköterska i Lund. Hon tyckte att det var läge för lite blodprov. Jag fixade proverna, åt frukost och körde med servolösa Lagunan till stan.
Lämnade proverna på CSK, handlade vin till svärfar och var ilsken på mig själv för att jag parkerade i p-huset med enbart muskelservo. Kvavt och klibbigt väder gjorde inte humöret bättre.
Upp till svärmor för en snabb kaffe och ta ett blodtryck på henne. När jag lämnade söder ringde kärleken och undrade hur långt jag kommit. Sköterskan i Lund hade ringt – CRP var högt, 305, så dr i Lund ville ha kompletterande blodprov taget på CSK. Det var ingen panik, sa han, jag skulle göra det jag hade kvar och sen hem mot Landön. Därför blev det en snabb sväng till Dagab och sen lämna vinet till svärfar. Gubben var på uselt humör och hade låst in sig, vägrade öppna dörren. Satt en stund och försökte prata med honom om varför han var ledsen, han tycker inte om kärringarna som jobbar där sa han. Vet inte om det handlade om att de tvingat in honom i duschen eller om han inte fått sin dos vin… Han blev jätteledsen när jag var tvungen att gå igen så fort (efter ca 45 min). Jag hämtade en sup och berättade att hans son behövde ta prover på sjukhuset och då släppte han mig motvilligt.

Bilen skulle ju till Kolamossen för reparation och när jag svängde in på vägen såg jag en bil jag kände igen, men det kunde inte vara min – maken skulle ju ta svärfars. Jodå, det var min bil…han hade inte fått igång Yarisen :-( Så det var bara att svälja och köra till stan igen med en bil som har körförbud.
Vi landade efter en del rundor på stora huset på infektionsmottagningen. De tog prover och odlingar…med min assistans. De hade inte kunskap nog om CDK *suck* så jag gick packa upp och sedan ihop omläggningen. De hade ingen vanlig tegaderm som det blev lite ihop plockade saker som till slut kunde accepteras som hjälplig omläggning.
CRP var nu på em uppe i 357, stor ökning på korta timmar!! Inte bra alls!
Efter att underläkaren (knappt torr bakom öronen…) pratat med bakjouren sa hon att han skulle läggas in för intravenöst antibiotikadropp. Detta gillade inte min make och det var jag som fick allt över mig. Han betedde sig illa och tillslut bad han mig gå…jag gick, gråtande.
Åkte hem och matade odjuren, grät av mig hos mor i luren, åt en portion tacopaket jag hade i frysen, packade hans väska med nya, rena kläder och så skulle jag åter till stan. Jag hade satt Yarisen på laddning när jag kom hem och tack och lov räckte det för att få igång den!

När jag kom in på rum 13 på infen höll en sköterska på att använda min kärlek som nåldyna. Det gick inte att sticka med barn-butterfly när det var antibiotika som skulle in (?) och större nålar får kärlen att spricka. Jag hörde hur han talade om för ssk att ”min fru kan”. Vad kan jag? Jo, jag kan ge i CDKn ;) När ssk funderat en stund och frågat om jag var villig att göra det kom nästa trubbel. Jag är så van här hemma att duka upp det som behövs att jag är övertygad om att jag skulle kunna göra det i sömnen men att tala om för ngn vad jag behöver låste skallen! Det var bara att gå stegvis tillväga i momenten och tala om vad som behövdes…och så Durolock som lås. Ajdå! De har ingen Durolock på infen. *suck* Nähä, men då får vi trots allt ta Heparin då…och hon kommer med den gula som bara är halva styrkan mot vad vi kört med innan. Ssk började fundera på nya ställen att punktera min stackars nåldyna. Men jag kom på att akuten har rätt Heparin :) Jag tog ju blodprov på honom i mars när han hade förra infen. Ssk ringde tvärs över gatan och förbredde på att jag skulle komma och hämta. Maken smet med mig ut i sommarnatten och hade nog dåligt samvete för hur han betett sig innan mot mig. Akuten var knökfull både i väntrummet och på undersökningsrummen. Sådana här dagar brukar ”locka” till sig sjuklingar, tyvärr, mkt hjärtbesvär och insektsallergier.

Åter på infen började jag dona med injektionen. Ssk stod bredvid eftersom jag sa att det var hennes ansvar att han fick rätt dos. Hon tyckte jag satte den på exakt lagom tempo och efter ngr svängar i korridoren hade hon fått in (nästan) allt som behövdes. Just det, du sa du skulle lägga om honom, sa hon sen. Aj fasen!! I min förvirring, ledsenhet, frustration etc hade jag glömt packa saker hemma :( Men de började jaga kompresser (lättast att hitta hahaha), klorhexidinlösning tog lite längre tid och likaså tegaderm som var stor nog att täcka opärren och CDKn med. (Rodnad vid hjälpsnitten som inte fanns innan när de tog odlingen)
”Strumpan” som skyddar slangarna blev det största problemet för de hade ingen så smal, de bredare kasar bara av. Men även det löste vi med lite knutar, lite tejp och god vilja. Undrar om jag kan skicka en faktura till infen för den timme jag jobbade? ;)

Nattsköterskan som kom in och presenterade sig var mkt trevlig. Hon konstaterade att jag besitter kunskaper som hon, trots många år som ssk, inte har en aning om. Tja, åtta års hemdialys skulle väl ha lärt mig ngt…

Den där underläkaren skulle jag vilja ha ett samtal med igen. Hon la in min make som nyss kommit hem till mig under förespegling att antibiotikadroppet skulle ges fyra ggr/dygn. Nu är det EN gång per dygn och inte via droppmaskin… I morgon ska min man kräva att få komma hem och få dialys och sen ev åka in för den där injektionen om han inte kan övertyga om att jag kan ge det, på hans ansvar. Så helt i onödan upptar han i natt en säng som ngn annan hade kunnat behöva mkt bättre. Och dialysen de beställt till honom i morgon kommer han tacka nej till, han ska HEM, ha dialys HEMMA…och dessutom har inte dialysen på CSK heller Durolock så problem kvarstår.

Motvilligt och oerhört trött var det dags för mig att ta mig hem. Jag hade gärna krupit upp till honom i sjukhussängen och stoppat näsan i halsen på honom och somnat. Men det går ju inte…måste hem till djuren…

Han följde mig till bilen. 19 grader och en helt underbar sommarnattsluft.
Där stod vi på trottoaren och hånglade ;) som tonåringar… Bara en puss till…bara ett snus i halsen…bara en lång kyss till…
Denna vedervärdiga dag som gjort mig så ont och fått mig att gråta så mkt slutade ändå med fnitter. Fnitter över en kärleksfull mysstund på trottoaren med min make sedan 16 år :heart:

Där borta vid ljuset står han och vinkar mig adjö. Han skrattar nog också lite men helt klart mer åt mig och Yarisens oförmåga till samarbete än ngt annat. ;)

Nillans tankar

– min vardag på gott och ont.