I tisdags blev det sent hem att sköta om djuren pga sjukhusbesöket med maken.

Jag gick in i fågelhuset och matade medan maken tyckte det var smart att låsa in dem under tiden. Så har vi gjort många gånger när det blivit sent, inget konstigt med det. Men eftersom maken inte är kry överlistade Goliat honom – han smet ut genom luckan och strök utmed makens huvud och ut…ut i det fria.
Min käre make kom helt andfådd in i fågelhuset och bad om hjälp. Men det var ju redan för sent att göra ngt.
När jag matat klart öppnade jag voljären och hängde in en fröskål, mer kunde jag inte göra. Han varken hördes eller sågs och vinden var skarp från syd-sydväst. Han var förmodligen långt borta redan. :(

Min kärlek var så ledsen och förtvivlad, han som redan mådde så dåligt.
I onsdags röjde jag ur en voljär som stått tom sedan illern hade vårt fågelhus som middagsbord. Hängde in fröskålen där istället och lät honan komma ut i sin voljär i förhoppning om att hon skulle kunna locka honom hem igen. Risken för att Goliat blivit rovfågelmat var enorm och att få hem honom igen såg vi som en minimal chans. På kvällen kontrollerade jag om fröerna var rörda men icke. :( Det gick inte heller att se ngt i våra träd och inte ett svar från våra andra fåglar hördes.

I går var det precis likadant – inte ngt rört och inget sett eller hört heller. Nu var jag säker på att han var borta för alltid. Jag började fundera på när jag kunde sätta ihop Jacko med Hulken (honan heter så…knäppt jag vet men det är inte jag som döpt henne…), när jag skulle ha ork och lust till det. Men torsdagen var en sådan där jag-måste-sova-dag och jag fick inte mkt vettigt gjort.

Idag var vi som vanligt iväg till CSK för den dagliga dosen antibiotika. Vi handlade lite och när vi kom hem fick jag ett infall att baka bullar. Jag hade börjat smälta smör och värma mjölk när jag tyckte att jag skulle hinna ringa makens ssk i Lund för att höra om vad CRPn låg på. Irene är ju en sådan härlig människa så vi snackade och skrattade och jag stod som vanligt vid köksfönstret och tittade på djuren. Men vänta – vad skådar mitt norra öga????

Jaaaaa han lever!! Nu ska jag bara få in honom – HUR??

Vad gör jag nu?
Jag hämtade lite nötter och pratade lugnt så som jag brukar göra när jag matar dem. Jag hade egentligen inte någon plan, jag var bara så glad att se honom att jag tänkte hugga tag i honom om jag fick chansen. Att han förmodligen skulle tugga sönder mig struntade jag i…just då. Jag lyckades få honom att smaka på en valnöt men den var inget han ansåg man kunde kliva över hinder för så han struttade vidare över voljärtaken.
Jag gick in och hämtade en stoooor skål med fröer och stängde in Jacko och lät sedan hans voljärdörr stå öppen med fröskålen på burbotten…långt in. Vid detta laget hade Goliat flugit bort igen :( Maken hade ungefärlig pejling på vart han flög och vi tittade men kunde inget se.

Men var är Goliat??

Ser ni honom?

Just i det läget önskade jag att jag kunde få ärva (eller iaf fostervårda) min väns 500-objektiv! Det hade varit så mkt lättare att hitta honom (och få bra bilder) med ett sådant istället för mitt 300…

Och så var han borta igen…suck. Återigen tog det en stund att hitta honom.

Han tittar rakt på mig. Han SER att jag har en hel burk med fröer som jag skramlar med. Han VET vad det innebär.
Jag la in ännu mer fröer i den gamla voljären, bredvid honan, och jag vet att han såg vad jag gjorde. Nu skulle han bara ta sig till ena eller andra sidan och så skulle vi ”bara” stänga voljärdörren i rätt tid. Många bara blir det…

Nu satt han helt plötsligt i körsbärsträdet. Han har nog levt på körsbär, verkade trött på det (och hade körsbärsgegg runt näbben). Han sitter och tittar ner i voljären bredvid där han tidigare bott.

Här ser man att han varit i lite trubbel. Det är koagel mellan näsborrarna och när jag var nära honom kunde jag se att det var en liten skada mellan borrarna. Det såg rent, torrt och fint ut så jag bryr mig inte så mkt om det.

Jag såg att han hoppade ner på voljärtaket. Såg honom vandra fram och åter och försöka lista ut hur han skulle komma åt fröerna. När han hade försökt ett par ggr (med det mesta utom att gå in genom en vidöppen dörr…doh) var han på väg upp i körsbärsträdet igen. Jag tog en rövare och smög fram. Han tittade på mig. Han såg fröerna i burken igen. Han tittade nyfiket när jag hällde upp lite  i min hand och höll fram.
Hungern tog ut sin rätt och han vågade övervinna en stor rädsla – att ta mat ur min hand! :heart:

Han fick ta ett frö sen flyttade jag handen inåt voljären till. Han surade men det var hungern som vann och han tog ytterligare ngr steg för att nå min hand och de goa fröerna. Jag höll på så tills min hand var inne i voljären och han rundade stolpen och var inne! Med enormt darrande ben lät jag honom tugga i sig ngr fröer innan jag med bävan slängde ner det jag hade i handen och slängde igen dörren. Han var instängd igen!! Åhhh vilken lättnad. Åhhh vad jag skrek!

Åhh vilken syn. Gossen är hemma och äter. Bara lite skavanker på näsan och lite förlorade fjädrar på höger kind.

Man ska INTE ge upp. Inte ens med otama fåglar :heart:

Nu ska jag banne mig se till att alla våra gojor tar nötter ur mina händer. De behöver inte bli tama men de ska iaf våga ta mat ur min hand. Om-i-fall-att…

Slutet gott – allting gott :D och Sverige är i OS-final i handboll. Jösses vilken dag!