I morse ringde jag makens sköterska i Lund. Hon tyckte att det var läge för lite blodprov. Jag fixade proverna, åt frukost och körde med servolösa Lagunan till stan.
Lämnade proverna på CSK, handlade vin till svärfar och var ilsken på mig själv för att jag parkerade i p-huset med enbart muskelservo. Kvavt och klibbigt väder gjorde inte humöret bättre.
Upp till svärmor för en snabb kaffe och ta ett blodtryck på henne. När jag lämnade söder ringde kärleken och undrade hur långt jag kommit. Sköterskan i Lund hade ringt – CRP var högt, 305, så dr i Lund ville ha kompletterande blodprov taget på CSK. Det var ingen panik, sa han, jag skulle göra det jag hade kvar och sen hem mot Landön. Därför blev det en snabb sväng till Dagab och sen lämna vinet till svärfar. Gubben var på uselt humör och hade låst in sig, vägrade öppna dörren. Satt en stund och försökte prata med honom om varför han var ledsen, han tycker inte om kärringarna som jobbar där sa han. Vet inte om det handlade om att de tvingat in honom i duschen eller om han inte fått sin dos vin… Han blev jätteledsen när jag var tvungen att gå igen så fort (efter ca 45 min). Jag hämtade en sup och berättade att hans son behövde ta prover på sjukhuset och då släppte han mig motvilligt.

Bilen skulle ju till Kolamossen för reparation och när jag svängde in på vägen såg jag en bil jag kände igen, men det kunde inte vara min – maken skulle ju ta svärfars. Jodå, det var min bil…han hade inte fått igång Yarisen :-( Så det var bara att svälja och köra till stan igen med en bil som har körförbud.
Vi landade efter en del rundor på stora huset på infektionsmottagningen. De tog prover och odlingar…med min assistans. De hade inte kunskap nog om CDK *suck* så jag gick packa upp och sedan ihop omläggningen. De hade ingen vanlig tegaderm som det blev lite ihop plockade saker som till slut kunde accepteras som hjälplig omläggning.
CRP var nu på em uppe i 357, stor ökning på korta timmar!! Inte bra alls!
Efter att underläkaren (knappt torr bakom öronen…) pratat med bakjouren sa hon att han skulle läggas in för intravenöst antibiotikadropp. Detta gillade inte min make och det var jag som fick allt över mig. Han betedde sig illa och tillslut bad han mig gå…jag gick, gråtande.
Åkte hem och matade odjuren, grät av mig hos mor i luren, åt en portion tacopaket jag hade i frysen, packade hans väska med nya, rena kläder och så skulle jag åter till stan. Jag hade satt Yarisen på laddning när jag kom hem och tack och lov räckte det för att få igång den!

När jag kom in på rum 13 på infen höll en sköterska på att använda min kärlek som nåldyna. Det gick inte att sticka med barn-butterfly när det var antibiotika som skulle in (?) och större nålar får kärlen att spricka. Jag hörde hur han talade om för ssk att ”min fru kan”. Vad kan jag? Jo, jag kan ge i CDKn ;) När ssk funderat en stund och frågat om jag var villig att göra det kom nästa trubbel. Jag är så van här hemma att duka upp det som behövs att jag är övertygad om att jag skulle kunna göra det i sömnen men att tala om för ngn vad jag behöver låste skallen! Det var bara att gå stegvis tillväga i momenten och tala om vad som behövdes…och så Durolock som lås. Ajdå! De har ingen Durolock på infen. *suck* Nähä, men då får vi trots allt ta Heparin då…och hon kommer med den gula som bara är halva styrkan mot vad vi kört med innan. Ssk började fundera på nya ställen att punktera min stackars nåldyna. Men jag kom på att akuten har rätt Heparin :) Jag tog ju blodprov på honom i mars när han hade förra infen. Ssk ringde tvärs över gatan och förbredde på att jag skulle komma och hämta. Maken smet med mig ut i sommarnatten och hade nog dåligt samvete för hur han betett sig innan mot mig. Akuten var knökfull både i väntrummet och på undersökningsrummen. Sådana här dagar brukar ”locka” till sig sjuklingar, tyvärr, mkt hjärtbesvär och insektsallergier.

Åter på infen började jag dona med injektionen. Ssk stod bredvid eftersom jag sa att det var hennes ansvar att han fick rätt dos. Hon tyckte jag satte den på exakt lagom tempo och efter ngr svängar i korridoren hade hon fått in (nästan) allt som behövdes. Just det, du sa du skulle lägga om honom, sa hon sen. Aj fasen!! I min förvirring, ledsenhet, frustration etc hade jag glömt packa saker hemma :( Men de började jaga kompresser (lättast att hitta hahaha), klorhexidinlösning tog lite längre tid och likaså tegaderm som var stor nog att täcka opärren och CDKn med. (Rodnad vid hjälpsnitten som inte fanns innan när de tog odlingen)
”Strumpan” som skyddar slangarna blev det största problemet för de hade ingen så smal, de bredare kasar bara av. Men även det löste vi med lite knutar, lite tejp och god vilja. Undrar om jag kan skicka en faktura till infen för den timme jag jobbade? ;)

Nattsköterskan som kom in och presenterade sig var mkt trevlig. Hon konstaterade att jag besitter kunskaper som hon, trots många år som ssk, inte har en aning om. Tja, åtta års hemdialys skulle väl ha lärt mig ngt…

Den där underläkaren skulle jag vilja ha ett samtal med igen. Hon la in min make som nyss kommit hem till mig under förespegling att antibiotikadroppet skulle ges fyra ggr/dygn. Nu är det EN gång per dygn och inte via droppmaskin… I morgon ska min man kräva att få komma hem och få dialys och sen ev åka in för den där injektionen om han inte kan övertyga om att jag kan ge det, på hans ansvar. Så helt i onödan upptar han i natt en säng som ngn annan hade kunnat behöva mkt bättre. Och dialysen de beställt till honom i morgon kommer han tacka nej till, han ska HEM, ha dialys HEMMA…och dessutom har inte dialysen på CSK heller Durolock så problem kvarstår.

Motvilligt och oerhört trött var det dags för mig att ta mig hem. Jag hade gärna krupit upp till honom i sjukhussängen och stoppat näsan i halsen på honom och somnat. Men det går ju inte…måste hem till djuren…

Han följde mig till bilen. 19 grader och en helt underbar sommarnattsluft.
Där stod vi på trottoaren och hånglade ;) som tonåringar… Bara en puss till…bara ett snus i halsen…bara en lång kyss till…
Denna vedervärdiga dag som gjort mig så ont och fått mig att gråta så mkt slutade ändå med fnitter. Fnitter över en kärleksfull mysstund på trottoaren med min make sedan 16 år :heart:

Där borta vid ljuset står han och vinkar mig adjö. Han skrattar nog också lite men helt klart mer åt mig och Yarisens oförmåga till samarbete än ngt annat. ;)