Nillans tankar

Vi har strömlöst i huset pga en brand i ett ställverk i Nosaby. Tur jag hann dricka kaffe… 

När strömmen försvann uppstod en tystnad. I tystnaden hör jag de analoga klockornas rytmiska tickande och inget annat.  Ett ljud från barndomen i Sövröd. Farmor låtsades splita ärtor på en stol i solen men det var väldigt lite rensning och väldigt mycket sova. Farfar satt i fåtöljen och sov mer uppenbart, ofta med Tanja i knäet. Allt som hördes var klockan på väggen och en och annan bil som passerade. 

Jag får väl tillägga att tinnitusen blir mkt mer uppenbar när ljudmiljön förändras till tystnad. 

Det går åt en massa hjärnenergi när ett nytt nummer av tidningen ska skapas. Jag känner hur jag sluter mig på jobbet för att hinna. Det gör också att det inte finns så mkt energi kvar att använda här hemma. Jag gör det jag måste och kryper sen upp i soffhörnet med Netflix och ett sticke. 

När jag skriver så mycket på jobbet orkar inte hjärnan skapa blogginlägg också. Så är det bara… 

I torsdags skulle jag fotografera vår ena kantor till den artikelserien (vad gör… kyrkomusiken? Förra nr var det lokalvårdaren) jag har i ”Tillsammans”. Nr 3 är i fullt skapande och både W och jag tyckte det behövdes en uppdaterad bild. Så jag fort till den kyrka hon skulle spela i på väg hem från expeditionen. Hon är lätt att få bild på utan konstiga drag. Precis som jag försöker hon för mycket och det blir bara konstigt. Nu har jag (nog) hittat hennes ”nyckel” till naturlig värme i leendet. Jag fick några riktigt bra i en annan vinkel för ljuset från det fönstret är knast-jobbigt 😂 

Begravningsentreprenören höll på att lägga ut blommorna runt kistan. Den himmelsblåa/havsblåa kistan. Likadan kista som kusin Måns hade som sista bädd. Jag trodde jag skulle bli ansatt av tårar men istället fylldes jag av värme och en önskan att lägga min hand på kistan. Jag gjorde aldrig det, jag skickade en tanke upp till molnen istället. En tanke till Måns, Mari-Louise, farmor, farfar, morfar…. Truls… alla de som gått från lidandet här på jorden. 

I Nagijala hinner det bara gå några dagar när det går flera år på jorden. När jag är gammal, vid 105.5 år ungefär, ses vi igen! Om det fortfarande används kistor då ska den vara grön. Grön som härligt vårgräs. Som nysprucket björklöv. Som mossbädden i urskogen. Jaja, den får väl bli randig då… i grönt… 

Att möta människor i sorg, att lugna nervös brud, att glädjas med föräldrarna vid dopet är omväxlande i allra högsta grad. Jag är så tacksam för att mor och far lärt mig bemöta andra som jag själv skulle vilja bli bemött. Jag är tacksam för alla gånger vi följde med farfar till kyrkogården. Han lärde oss respektera de dödas vilorum och att det bara fanns lugn och ro innanför grindarna…