I torsdags skulle jag fotografera vår ena kantor till den artikelserien (vad gör… kyrkomusiken? Förra nr var det lokalvårdaren) jag har i ”Tillsammans”. Nr 3 är i fullt skapande och både W och jag tyckte det behövdes en uppdaterad bild. Så jag fort till den kyrka hon skulle spela i på väg hem från expeditionen. Hon är lätt att få bild på utan konstiga drag. Precis som jag försöker hon för mycket och det blir bara konstigt. Nu har jag (nog) hittat hennes ”nyckel” till naturlig värme i leendet. Jag fick några riktigt bra i en annan vinkel för ljuset från det fönstret är knast-jobbigt 😂 

Begravningsentreprenören höll på att lägga ut blommorna runt kistan. Den himmelsblåa/havsblåa kistan. Likadan kista som kusin Måns hade som sista bädd. Jag trodde jag skulle bli ansatt av tårar men istället fylldes jag av värme och en önskan att lägga min hand på kistan. Jag gjorde aldrig det, jag skickade en tanke upp till molnen istället. En tanke till Måns, Mari-Louise, farmor, farfar, morfar…. Truls… alla de som gått från lidandet här på jorden. 

I Nagijala hinner det bara gå några dagar när det går flera år på jorden. När jag är gammal, vid 105.5 år ungefär, ses vi igen! Om det fortfarande används kistor då ska den vara grön. Grön som härligt vårgräs. Som nysprucket björklöv. Som mossbädden i urskogen. Jaja, den får väl bli randig då… i grönt… 

Att möta människor i sorg, att lugna nervös brud, att glädjas med föräldrarna vid dopet är omväxlande i allra högsta grad. Jag är så tacksam för att mor och far lärt mig bemöta andra som jag själv skulle vilja bli bemött. Jag är tacksam för alla gånger vi följde med farfar till kyrkogården. Han lärde oss respektera de dödas vilorum och att det bara fanns lugn och ro innanför grindarna…