För fjorton dagar sedan var det fötterna som hotades av vräkning. Idag är det händerna! Framförallt vänsterhanden ligger risigt på det. Jag har fått ”strumpor” av min snälla arbetsterapeut. De har flera funktioner och lindrar en del. De värmer, de håller ihop och de ger hjärnan en påminnelse om att inte dra ihop till knuten näve. Mitt skov vill inte alls ge med sig. Jag känner det. Jag kan till en pytteliten del även acceptera det för överlag mår jag bra, eller iaf betydligt bättre än många andra med RA. 

Nu fick jag leta fram handstrumporna som inte använts på ett år eller så. Citodonen börjar så smått ta toppen på smärtan. Det är nästan på gränsen att jag kapitulerar för kortison och morfin… nästan…