Bloggen |

9 april, 2012
av Nillan
2 kommentarer

Göra Anna glad

I går svämmade jag över, allt var för mkt… Då försöker jag ta tillbaka fokus till mig själv. För om jag inte kan hjälpa mig själv kan jag inte hjälpa andra. Så mitt i syndafloderna som rasade utmed mina kinder beslöt jag mig för att göra ngt som gör mig glad. Alternativet att börja tapetsera kl 22 kändes inte som ett bra val, inte heller att sy gardiner. ;-) Jag satt där med datorn i knät och tittade på foto jag tog på vår kvällspromenad. ”Åh, om köket var klart så jag kunde få sätta upp mina foto” tänkte jag. Sen slog jag mig för pannan – VARFÖR vänta? Fotona kan jag ju skriva ut iaf så är de klara att hänga upp! Photoshop cs6 är underbart men vi var INTE sams om hur ett foto skulle skrivas ut! Frustrationen steg. Till slut kunde vi enas och ett foto blev klart. Dock inte till min belåtelse men tillräckligt för att jag skulle kunna gå och lägga mig.

Idag fortsätter jag. :-) I väntan på att väggen är klar och jag hittat (alt köpt nya) ramar får de stå uppställda på mitt fina skåp :heart:
I dag måste jag handla mat och jag har för mig att EKO har rea på ramar ;-) det lär slinka ner ngr i korgen kan jag säga!
Jag kommer även att försöka sätta upp tapeten på ngn vägg idag, bara för att göra mig själv glad.

Ha en skön annandag påsk – och glöm att jag dippade igår…idag är en annan dag ;-)

8 april, 2012
av Nillan
4 kommentarer

Liiite för mkt nu

…denna påsk.

En vän mår så dåligt att h*n försökt skapa sin egen öde ö. :(
Lisa och Kalle har ”gjort slut” eller vad man ska säga :(
En annan vän blir fult påhoppad av ett syskon och såras djupare än vad någon egentligen tycks förstå.
Ytterligare en annan vän brottas med känslorna inför en mkt svårt sjuk förälder.

Det gör ont i mig för alla – på olika sätt.

Så behövdes det bara att Elisa började sjunga ”Du måste finnas” (i Så ska det låta) så öppnades syndafloden i mina ögon.
Jag inser, motvilligt, att nu ÄR det för mycket…igen. Jag räcker inte till!! JAG vill och jag hoppas att ni förstår att jag försöker…

Stackars min kurator på ons…och stackars KBT-psykolog på tors – de har massor att reda ut i mitt trassel!

Ps – jag är innerligt tacksam att jag fick köra hem far till mor och se att de båda är okej och klara sig, annars hade jag nog haft dem i min gråtlista… DS

6 april, 2012
av Nillan
Inga kommentarer

Jag kunde!

Jag lyckades!! Ja, att flytta tillbaka första telejacket till där det en gång befann sig.

En gång i tiden när det begav sig hade vi våra datorer inne i sovrummet. Det fanns lixom ingen annan plats. Dessutom var jag redaktör och jobbade med tidningen sedan vi startat dialys. Då var det praktiskt att finnas 1 meter från maskinen…
Så slutade makens dator att fungera och han började använda ”barnens” dator på lilla rummet. Åhhh så skönt det var att slippa höra ljuden från AOE!! När jag gick i väggen bodde jag i sängen…vissa dagar med min dator i knät. Så bestämde jag mig för att det inte var okej längre. Jag flyttade ut till soffan med den ;) Orkade sen inte ta den med in i sovrummet igen så den fick bo kvar i tv-rummet och har gjort sedan dess (förutom på sommaren för då bor den med mig på altanen…)

Det har varit lite bökigt att ha skrivare, server/externa hd, hub, modem och allt annat datortekniskt kvar i sovrummet men det var där modemet var så det fick gå. Tanken kom att flytta modemet till centrum av huset för att få täckning överallt. Den repeater jag skaffade var ingen hit. Den bootade om eller hängde sig titt som tätt. Idag tog jag iaf tjuren vid hornen och plockade ner alla maskiner från sovrummet. *puh* Dammade av, drog kablar, spikade, skruvade och hade mig.

För att fixa och trixa med teleuttaget måste trappan tas bort. Tunga elände! Men det gick, på ren vilja. Sen ner på platta magen med ficklampa, skruvmejslar, kniv och en djup suck på golvet. Vit och blå tråd ska användas (vilken tur för mössen har visst tyckt om den turkosa och cerisa…) och de ska sitta där nere…okej. Jepp, de sitter som de ska, prova med telefonen – funkar det? Jaaa!! Skönt. Satte på locket, kopplade in modemet och telefonen och….tystnad :( Inte ett ljud i luren :( Modemet blinkade som besatt. Ner på magen igen bara för att finna att den blå hade gått av (sköra saker från 70-talet…) Skalade, böjde, skruvade, kollade så att den verkligen satt, satte på locket FÖRSIKTIGT och håll sen tummen medan jag kopplade in modem och telefon igen. JIPPIE!! Det funkade!

En låååång nätverkskabel spikades upp och pregades’ in genom väggen till sovrummet eftersom boxen där kräver Internet.
Det känns otroligt skönt att ha fått ut allt till tv-rummet och att ha bättre täckning i hela huset. Nu bötar jag för det jag gjort med värk och en trötthet som är dödande.
Jag kommer somna nöjd ikväll (om jag inte får mardrömmar för vi ska se 127 timmar strax).

Tankarna kring långfredagen får komma en annan gång – fingrarna vill inte mer.

5 april, 2012
av Nillan
1 kommentar

Hänsyn?

Är allting bara ”jag först” eller? Är det viktigast?
Har nyss varit på kvantum och handlat och slås av hur egotrippade alla är. Folk surar och muttrar i kön över vilken tid det tar för en stackars värkbruten darrig äldre man att få upp sina varor på bandet. Mer suckande för att det tar den gamle extra tid att betala. Kassörskan ler med hela sitt påskkärringmålade ansikte och tillkallar en kollega som hjälper den gamle att packa. Nästa kund är en kvinna i 25-30-årsåldern, hon som nästan suckat högst innan. Nu är det visst inte så viktigt med att det ska gå fort…eller jo, hennes vagn ska tömmas FORT. Hon staplar på i en ryslig takt…utan att bry sig det minsta lilla om vart ean-koden är! Den snälla kassörskan kväver en suck och vänder på samtliga varor, som hon kämpar loss från berget, för att kunna skanna. Jag går till kön till höger om mig och hör en jättesur kommentar från dam närmare de 80 ”nu var hon allt snabb för att komma före”.
Jag kväver den tår som vill ut genom ögat. Jag har på inget vis trängt mig före damen!
Vad är det som gör att folk tappar allt vad hänsyn heter??
Vad är det som gör att man suckar så åt en gammal man som kämpar för att komma bort från kassan?
Vad är det som gör att kvinnan inte kan tänka på de som står efter henne men ffa på den stackars kassörskan som sliter hela dagen med allas varor.

Jag blir ledsen och vill hem!

4 april, 2012
av Nillan
Inga kommentarer

Mystisk mojäng

3 april, 2012
av Nillan
Inga kommentarer

Kärt ”måste”

I morgon har jag bara ett måste.
Ett kärt måste…jag måste hämta hem min lille far från sjukhuset.

Morfar och Vincent

Men det dröjer innan han kan sitta så här och köra bil med pojkarna eftersom han fått en ny höftled.
Skönt att jag kan återgälda lite av allt far har gjort för mig/oss genom att köra hem honom. Ska se om lilla mor behöver hjälp med ngt när jag ändå är där, hon opererade ju foten i förra veckan. Det blir linkande herrskapet nu ;)

3 april, 2012
av Nillan
Inga kommentarer

Storkar

Storkpar i Viby

Hanen innan han flyger iväg

Blidde inget bra foto, pratade med lilla mor i luren just när hanen spelade för honan. Vad det smällde när han klapprade näbben! Mäktigt att stå på gårdsplanen nedanför och se dem. Har ni vägarna förbi Kristianstad så sväng av mot Åhus från E22, efter ngt km finns Viby på höger sida och efter ytterligare ngn km kommer storkhänget och den gårdsbutik jag brukar handla i. Jag gillar närproducerade varor och i Viby finns de godaste King Edward-potatisen! Kan varmt rekommenderas.

2 april, 2012
av Nillan
4 kommentarer

Tio kronor till Röda fjädern

För 20-25 år sedan gick det en gala på tv.
En insamlingsgala som jag inte kommer ihåg vad det var för…kanske hjärtsjuka?

Någon ringde in och hade en utmaning, eller vad man ska kalla det. Om man sa eller tänkte ngt dumt om ngn annan så skulle man lägga tio kronor till Röda fjädern. Oj oj oj oj…vad den där insamlingen hade varit rika om det hade gått vägen! För folk säger så mkt dumt…

Far och jag fastnade för detta och vi har allt för ofta sagt ”nu gick det tio kronor till Röda fjädern” och skrattat.
Undrar om det är ngn annan som kommer ihåg detta eller är det bara far och jag som fastnat för det? ;)

Det var detta om… onödigt vetande

1 april, 2012
av Nillan
4 kommentarer

Offer för stridiga känslor

Det är inte lätt att vara ett offer för stridiga känslor. När man lixom’ har en fot i vardera motpol…
Jag kanske ska försöka reda ut den röran som finns i skallen så ni fattar ;)

Kalle och Lisa har varit gifta i många år. De har två barn tillsammans.
Lisa står mig nära och är den pol som jag vill försvara, hjälpa och skydda.

Kalle och jag blev vänner ganska så fort efter att Kalle och Lisa blev tillsammans. Jag fick ta del av mycket från hans bakgrund och spenderade mkt tid tillsammans med paret under deras första år. När de fick sitt första barn bodde jag hos dem i en vecka för att hjälpa till och givetvis för bebismys :heart:

Åren gick och Kalle började mer och mer visa äganderätt om Lisa. Han började även visa upp samma beteende som sin egen far (inte av den bra sorten om man säger som så). Barn nummer två var mkt vildare än barn nummer ett och jag tror att Lisas vardagstristess samt Kalles behov av enformighet slog den där berömda spiken i berget som får det att rämna. Ju mer jag försökte hjälpa desto mer höll Kalle sin familj från mig. Under några år fick jag inte ens träffa barnen om det inte var av nöden tvunget (typ kalas). Kalles avsky mot mig syntes i barnen och mitt hjärta gick sönder. Sprickan blev större…

Det gick ytterligare år och barnen blev stora och jag fick en chans att prata med dem utan Kalles inblandning. Jag fick höra massa ångest krypa ur dem över att behöva lyda sin far och veta att det inte fanns annan anledning än avsky för mig. Jag kan idag prata med barnen utan att de eller jag behöver väga av vart enda ord och det känns så skönt!

Kalle har var jag kallar psykiskt misshandlat Lisa mer och mer genom åren. Om Lisa har en manlig arbetskamrat så är hon otrogen om hon byter kläder innan jobb, sminkar sig, är glad för sitt jobb etc (??) Det finns mer av detta slag men det väljer jag att lämna därhän för denna gång. Allt resulterar ändå bara i att skapa bråk, få Lisa att känna sig skyldig, rädsla för ensamhet och en MASSA ouppklarat från Kalles barndom.
Lisa har nu fått lite mer skinn på näsan och en enorm påtryckning från mig och några till att söka hjälp. Ena dagen vill Lisa leva själv och andra älskar hon Kalle precis som innan. Det är inte lätt och jag har FULL förståelse för detta vacklande. Fram till nu har jag stått med båda benen i Lisas läger och klart hävdat att hon måste göra ngt för att inte drunkna och tappa bort sig själv totalt.

Häromdagen träffade jag Lisa och Kalle på ett kalas. Kalle som de senaste åren varit extremt tystlåten på sammankomster pratade nästan oavbrutet på detta kalas, med alla! Då slog det mig – hårt – hur desperat han egentligen är! Att han kommit på att han måste smöra för Lisa är en sak men nu måste Kalle lägga sig på plus när det gäller resterande omgivning också. Jag är fullt medveten om manipulativa som ligger bakom och ändå mår jag dåligt. Jag mår dåligt för jag vet hur det känns i Kalle nu (att bli lämnad ensam är traumatiskt). För kanske Kalle har förstått hur allvarligt det är? I så fall så känner jag hans panik, sorg, ensamhet, förtvivlan…och tycker synd om honom.

Mor och far har lärt oss att alltid ge folk en extra chans. Kalle har nog fått en uppsjö med chanser och ändå är JAG beredd att ge honom ytterligare en… eller?
Jag vet att jag är lite ambivalent sedan jag gick in i den där väggen.
Får jag lov att skylla på det? Snälla…

Och detta har inte gjort mig ett enda dugg klokare…och förmodligen inte du som orkat läsa till slutet heller.

Jag ÄR offer för stridiga känslor – ska jag ge Kalle ytterligare en chans? Hjärnan säger nej, hjärtat ja… *suck*

smilies suck…suck….suck…suck…….

31 mars, 2012
av Nillan
Inga kommentarer

Kalas

Egentligen är jag för trött för att blogga så det blir inte mkt ikväll. Får fortsätta i morgon.
Mor hade beställt en ”svärfarstårta” dvs en sådan som min svärfar fick förra helgen. Banan och hackad choklad med ljus botten och grädde runt om. Nästan alla skickade över merparten av sin grädde till min käre gube ;-)

Natti!

Nillans tankar

– min vardag på gott och ont.