Det är inte lätt att vara ett offer för stridiga känslor. När man lixom’ har en fot i vardera motpol…
Jag kanske ska försöka reda ut den röran som finns i skallen så ni fattar

Kalle och Lisa har varit gifta i många år. De har två barn tillsammans.
Lisa står mig nära och är den pol som jag vill försvara, hjälpa och skydda.

Kalle och jag blev vänner ganska så fort efter att Kalle och Lisa blev tillsammans. Jag fick ta del av mycket från hans bakgrund och spenderade mkt tid tillsammans med paret under deras första år. När de fick sitt första barn bodde jag hos dem i en vecka för att hjälpa till och givetvis för bebismys

Åren gick och Kalle började mer och mer visa äganderätt om Lisa. Han började även visa upp samma beteende som sin egen far (inte av den bra sorten om man säger som så). Barn nummer två var mkt vildare än barn nummer ett och jag tror att Lisas vardagstristess samt Kalles behov av enformighet slog den där berömda spiken i berget som får det att rämna. Ju mer jag försökte hjälpa desto mer höll Kalle sin familj från mig. Under några år fick jag inte ens träffa barnen om det inte var av nöden tvunget (typ kalas). Kalles avsky mot mig syntes i barnen och mitt hjärta gick sönder. Sprickan blev större…

Det gick ytterligare år och barnen blev stora och jag fick en chans att prata med dem utan Kalles inblandning. Jag fick höra massa ångest krypa ur dem över att behöva lyda sin far och veta att det inte fanns annan anledning än avsky för mig. Jag kan idag prata med barnen utan att de eller jag behöver väga av vart enda ord och det känns så skönt!

Kalle har var jag kallar psykiskt misshandlat Lisa mer och mer genom åren. Om Lisa har en manlig arbetskamrat så är hon otrogen om hon byter kläder innan jobb, sminkar sig, är glad för sitt jobb etc (??) Det finns mer av detta slag men det väljer jag att lämna därhän för denna gång. Allt resulterar ändå bara i att skapa bråk, få Lisa att känna sig skyldig, rädsla för ensamhet och en MASSA ouppklarat från Kalles barndom.
Lisa har nu fått lite mer skinn på näsan och en enorm påtryckning från mig och några till att söka hjälp. Ena dagen vill Lisa leva själv och andra älskar hon Kalle precis som innan. Det är inte lätt och jag har FULL förståelse för detta vacklande. Fram till nu har jag stått med båda benen i Lisas läger och klart hävdat att hon måste göra ngt för att inte drunkna och tappa bort sig själv totalt.

Häromdagen träffade jag Lisa och Kalle på ett kalas. Kalle som de senaste åren varit extremt tystlåten på sammankomster pratade nästan oavbrutet på detta kalas, med alla! Då slog det mig – hårt – hur desperat han egentligen är! Att han kommit på att han måste smöra för Lisa är en sak men nu måste Kalle lägga sig på plus när det gäller resterande omgivning också.  Jag är fullt medveten om manipulativa som ligger bakom och ändå mår jag dåligt. Jag mår dåligt för jag vet hur det känns i Kalle nu (att bli lämnad ensam är traumatiskt). För kanske Kalle har förstått hur allvarligt det är? I så fall så känner jag hans panik, sorg, ensamhet, förtvivlan…och tycker synd om honom.

Mor och far har lärt oss att alltid ge folk en extra chans. Kalle har nog fått en uppsjö med chanser och ändå är JAG beredd att ge honom ytterligare en… eller?
Jag vet att jag är lite ambivalent sedan jag gick in i den där väggen.
Får jag lov att skylla på det? Snälla…

 

Och detta har inte gjort mig ett enda dugg klokare…och förmodligen inte du som orkat läsa till slutet heller.

Jag ÄR offer för stridiga känslor – ska jag ge Kalle ytterligare en chans? Hjärnan säger nej, hjärtat ja… *suck*

 suck…suck….suck…suck…….