Nillans tankar

För snart 16 år sedan stod vi där nere i hamnen och lovade varandra att älska i nöd och lust ”through sickness and health”

I vårt fall är det väl mer den engelska versionen ”i sjukdom och hälsa” som stämmer bäst. Dialysen har en förmåga att kväva kärleken ibland. Jag är så trött på den att jag spyr! Men utan den kan inte min älskade make leva så jag får älska genom sjukdom…

När man står där inför prästen lovar man att älska varandra i nöd och lust…men ska man älska genom otrohet? Misstänksamhet? Snålhet? Är man ägd av den man vigs vid? Nä. Vi lovar båda att göra vårt yttersta för att få äktenskapet att fungera.

Nu var jag inte gift med den som bedrog och misshandlade mig men varför stannade jag kvar?? Kärlek? Envishet? Dumdristighet…och envishet.
Jag funderar ofta på mina två vän-par som nu, samtidigt, går skilda vägar. I det ena är det snålhet, misstänksamhet, äganderätt, kontrollbehov och svårighet att vara ensam som ställt allt på sin spets. Ingenstans inför prästen fanns det löften om att fortsätta älska genom alla dessa trubbel. Det är mer än att älska i nöd. I det andra paret är det sjukdom som blivit övermäktig ”nöd”.

Efter att ha tittat på ”Unga mödrar” på tv i vintras står jag än mer fast att man inte ska bilda familj för tidigt. Många anser att det mest handlar om okunskap/omognad hos de unga att bli föräldrar innan man fyllt 20. Själv anser jag att det handlar om att vara i sin ålder. Som 18-20-åring är det massor man vill upptäcka med sig själv och allt runt om. Man vill resa, festa, älska och lära sig hur livet efter föräldrahemmet fungerar. Får man inte vara tonåring när man är 18 så tar man igen det när man är 30 eller 40.  Jag tycker det är både sorgligt och patetiskt att en förälder till vuxna barn behöver bli/har en längtan att bli tonåring, en tid som han/hon missat innan i livet.

Att leva i ett äktenskap där kärleken tagit slut eller är kvävd till att knappt pyra är inte att leva. Men när man tar sig loss för att komma ut i den syrerika luften och världen gäller det att göra det med förnuft. Att sköta sig adekvat till sin ålder så man inte mår dåligt av det senare…för det kommer, jag har sett det förr.

Jag slås också av den förundran att människan kan fortplanta sig i så tidig ålder. Vi är fortfarande barn när vi får förmågan att själva skaffa barn. När vår Herre skapade oss var förutsättningarna så annorlunda och han tyckte väl att det var lagom att vara 12-13 år när man kunde bli förälder.

Jag tycker att det är skönt att det finns en prövotid innan skilsmässan går genom. Tittar man i statistik så är otrohet och misshandel (av ngt slag) bland de högst upp på listan över varför man skiljer sig. Även ekonomi fanns med där. Men jag hittade också att det kan bli ett uppvaknande för paret med prövotiden. Under denna tid är det mkt som ska fixas och ordnas och ögon som öppnas. Tar man detta tillfälle i akt så kan livet som skild bli så mkt bättre. En vänskap mellan parterna kan bestå för resten av livet.

Fy vad jag blarrar men det är ännu mer som rör sig i min skalle. Trots att det tröttar mig så vill jag hitta lösningar, jag vill att alla ska må bra, så bra det går.
Jag är INTE ansvarig för andras lycka – men jag kan banne mig göra så gott jag kan för att de ska hitta lyckan själva ;) eller…

Jag beundrar den som vågar ta klivet och förändra sitt liv radikalt.
Att leva i ett förhållande där kärleken tagit slut från ena parten är inte det lättaste. Många stannar nog kvar för att det är tryggt och invant, som ett par gamla skor som är redo att slängas egentligen.

En kär närstående person lämnar ett mångårigt äktenskap för att just inte gå på i det gamla invanda. För att slippa gräl, gnat och tjat, misstänksamhet, snål ekonomi och massa annat. En gång i tiden var kärleken stor men den har falnat. Kärlekens eld måste underhållas med frisk ved – inte med surt eller murket, annars dör den.
Att ta klivet och lämna det trygga och ge sig ut i det okända är inget lätt kliv. Att förlita sig på att allt ska bli bättre samtidigt som sorgen hos den andre parten är enorm och oövervinnerlig, det är inte lätt.

Men jag beundrar ändå denna person som vågar, som orkar, som tagit det tuffa beslutet. Att inte neka sig kärleken till sig själv för att andra ska må bra, det är starkt!! Man är bara SJÄLV ansvarig för sin egen lycka!

Jag har själv blivit lämnad från, i tonårstankar sett, långt förhållande. Det var inte ngt lyckligt förhållande egentligen men det var ändå ngt som jag var van vid. Jag höll fast i det som vid en livboj! Jag accepterade till och med att få stryk!

När jag kom bort från det hela (efter otrohet från hans sida under ett halvår bak min rygg) var sorgen enorm. Jag ville verkligen inte att världen skulle finnas…eller åtminstone inte jag. Jag fick bo hos mor och far och led alla kval jag kunde och de försökte hålla mig under armarna ovan vattenytan. Jag reste mig och jag insåg att jag hade det väldigt bra ensam efter ett tag! Ingen som höll koll på mig, ingen som skulle vara medbestämmande i min ekonomi, ingen som vrålade för att jag köpt nya byxor, ingen som klagade över att jag köpt fel pålägg etc. Jag gjorde precis som jag själv ville!
Detta försöker jag förmedla till personens motpart nu. Det känns nattsvart men man klarar det. Dessutom finns det vuxna barn inblandade som alltid kommer bry sig lika mkt om sina båda föräldrar – jag var själv…med en schäfer (älskade Dickie…)

Jag är så stolt över person 1 som tar steget till ett självständigt liv, ett liv som har den i spegeln som första person.
Jag lider med den andre som inte kan se förbi det svarta, sorgen, paniken och ensamheten…

En annan kär person sitter i den nattsvarta båten och är på väg att bli lämnad ensam. Även här säger jag att man klarar det fast i detta fallet kommer det ”kosta” så mkt mer för att det finns helt andra förutsättningar/problem att brottas med än i fall nr 1.

Det kostar energi att känna så här. Jag kommer alltid beundra person nr 1 för att h*n tar tag i sitt liv och låter sig själv vara i första rummet. Jag sörjer med de andra två…och mantrar ”jag är inte ansvarig för andras lycka”.

Idag har även tankarna gått till en barndomsvän. Idag är det ett år sedan hon och hennes familj förlorade sin yngste son i en drunkningsolycka. Årsdagar är jobbiga, de sliter sönder en bit av hjärtat…igen. Man undrar vart styrkan att gå vidare kommer ifrån (från barnatron, kärleken inom familjen och från vänner helt klart), sorgen över att ett lyckopiller är borta för alltid i kroppslig form, paniken som väcker en om natten och insikten kommer iskallt – han finns inte mer! Mitt hjärta gråter för hela familjen.
I kväll har ljuset stått tänt för Wilmer och hans familj.

Be strong!
Hold on!
Go on!
Breath!!

Det är bara jag som har ansvar för den i spegeln. Jag kan inte bära ansvar för hur någon annan mår.

Ungefär så sa min kurator idag när jag öste ur mig om allt sorgligt som finns runt om mig just nu.

På vägen hem spelade RixFM en av mina favoriter

”I’m Starting With The Man In
The Mirror
I’m Asking Him To Change
His Ways
And No Message Could Have
Been Any Clearer
If You Wanna Make The World
A Better Place
Take A Look At Yourself, And
Then Make A Change”

Eller som Bibeln säger :älska din nästa så som dig själv. Det innebär att jag måste tycka om den som finns i spegeln för att kunna tycka om andra. Om jag ignorerar den i spegeln kan jag inte räcka till för andra.

Så jag börjar med ”the one in the mirror” och ser hur det går…
Kram till er alla från en som eg inte alls vill vara spegelkär.