För snart 16 år sedan stod vi där nere i hamnen och lovade varandra att älska i nöd och lust ”through sickness and health”

I vårt fall är det väl mer den engelska versionen ”i sjukdom och hälsa” som stämmer bäst. Dialysen har en förmåga att kväva kärleken ibland. Jag är så trött på den att jag spyr! Men utan den kan inte min älskade make leva så jag får älska genom sjukdom…

När man står där inför prästen lovar man att älska varandra i nöd och lust…men ska man älska genom otrohet? Misstänksamhet? Snålhet? Är man ägd av den man vigs vid? Nä. Vi lovar båda att göra vårt yttersta för att få äktenskapet att fungera.

Nu var jag inte gift med den som bedrog och misshandlade mig men varför stannade jag kvar?? Kärlek? Envishet? Dumdristighet…och envishet.
Jag funderar ofta på mina två vän-par som nu, samtidigt, går skilda vägar. I det ena är det snålhet, misstänksamhet, äganderätt, kontrollbehov och svårighet att vara ensam som ställt allt på sin spets. Ingenstans inför prästen fanns det löften om att fortsätta älska genom alla dessa trubbel. Det är mer än att älska i nöd. I det andra paret är det sjukdom som blivit övermäktig ”nöd”.

Efter att ha tittat på ”Unga mödrar” på tv i vintras står jag än mer fast att man inte ska bilda familj för tidigt. Många anser att det mest handlar om okunskap/omognad hos de unga att bli föräldrar innan man fyllt 20. Själv anser jag att det handlar om att vara i sin ålder. Som 18-20-åring är det massor man vill upptäcka med sig själv och allt runt om. Man vill resa, festa, älska och lära sig hur livet efter föräldrahemmet fungerar. Får man inte vara tonåring när man är 18 så tar man igen det när man är 30 eller 40.  Jag tycker det är både sorgligt och patetiskt att en förälder till vuxna barn behöver bli/har en längtan att bli tonåring, en tid som han/hon missat innan i livet.

Att leva i ett äktenskap där kärleken tagit slut eller är kvävd till att knappt pyra är inte att leva. Men när man tar sig loss för att komma ut i den syrerika luften och världen gäller det att göra det med förnuft. Att sköta sig adekvat till sin ålder så man inte mår dåligt av det senare…för det kommer, jag har sett det förr.

Jag slås också av den förundran att människan kan fortplanta sig i så tidig ålder. Vi är fortfarande barn när vi får förmågan att själva skaffa barn. När vår Herre skapade oss var förutsättningarna så annorlunda och han tyckte väl att det var lagom att vara 12-13 år när man kunde bli förälder.

Jag tycker att det är skönt att det finns en prövotid innan skilsmässan går genom. Tittar man i statistik så är otrohet och misshandel (av ngt slag) bland de högst upp på listan över varför man skiljer sig. Även ekonomi fanns med där. Men jag hittade också att det kan bli ett uppvaknande för paret med prövotiden. Under denna tid är det mkt som ska fixas och ordnas och ögon som öppnas. Tar man detta tillfälle i akt så kan livet som skild bli så mkt bättre. En vänskap mellan parterna kan bestå för resten av livet.

Fy vad jag blarrar men det är ännu mer som rör sig i min skalle. Trots att det tröttar mig så vill jag hitta lösningar, jag vill att alla ska må bra, så bra det går.
Jag är INTE ansvarig för andras lycka – men jag kan banne mig göra så gott jag kan för att de ska hitta lyckan själva ;) eller…