I förmiddags ringde hemtjänsten från Öööörkelljunga. C hade varit inne hos min svärfar och hjälpt honom med morgonbestyren. Hon var orolig för att hans vänsterhand var jättesvullen och han kunde knappt röra fingrarna. Hon undrade om vi kunde ta honom till sjukhuset. Nja, det är ju inte det lättaste med två underbara töser i huset, min utmattning och 9 mil härifrån till dit. Hon förstod dilemmat men kunde inte heller bara släppa allt. Jag ringde upp svärfar och sa att han MÅSTE in och röntga armen. Jag drog till med att om det är ett fult brott kan det lägga blodkärl i kläm och det kan göra att armen dör och får plockas bort. Det tog, han skulle genast gå och klä sig ;)*
Efter 7 minuter ringde C upp och sa att en vikarie var ledig resten av dagen och kunde åka med honom in. 11.05 gick taxin mot sjukhuset. C ringde ytterligare en gång för att höra om det verkligen inte varit ngn som ringt oss i torsdags. Nä. Dåså, då skulle hon ta det med sin chef på måndag för att göra en ev Lex Sara.
I torsdags hade L hittat svärfar liggande på gårdsplanen. Han hade hämtat tidningen och trillat. Han säger själv att han trillat i backen och krupit mot huset.
I går sa han att han hade ont när jag pratade med honom men inte att det var sååå illa. Å andra sidan så är han så snurrig så det som hände i går kan han inte komma ihåg men det som var i fjol går bra. Och han kan mkt väl säga ”när jag trillade för ett år sedan”. Svårt att få kläm på vad som är sanning och vilket som är fantasi och/eller historia…

Vid 18.30 ringde gubben själv och var nöjd över att vara hemma…med armen i gips…