Jag beundrar den som vågar ta klivet och förändra sitt liv radikalt.
Att leva i ett förhållande där kärleken tagit slut från ena parten är inte det lättaste. Många stannar nog kvar för att det är tryggt och invant, som ett par gamla skor som är redo att slängas egentligen.

En kär närstående person lämnar ett mångårigt äktenskap för att just inte gå på i det gamla invanda. För att slippa gräl, gnat och tjat, misstänksamhet, snål ekonomi och massa annat. En gång i tiden var kärleken stor men den har falnat. Kärlekens eld måste underhållas med frisk ved – inte med surt eller murket, annars dör den.
Att ta klivet och lämna det trygga och ge sig ut i det okända är inget lätt kliv. Att förlita sig på att allt ska bli bättre samtidigt som sorgen hos den andre parten är enorm och oövervinnerlig, det är inte lätt.

Men jag beundrar ändå denna person som vågar, som orkar, som tagit det tuffa beslutet. Att inte neka sig kärleken till sig själv för att andra ska må bra, det är starkt!! Man är bara SJÄLV ansvarig för sin egen lycka!

Jag har själv blivit lämnad från, i tonårstankar sett, långt förhållande. Det var inte ngt lyckligt förhållande egentligen men det var ändå ngt som jag var van vid. Jag höll fast i det som vid en livboj! Jag accepterade till och med att få stryk!

När jag kom bort från det hela (efter otrohet från hans sida under ett halvår bak min rygg) var sorgen enorm. Jag ville verkligen inte att världen skulle finnas…eller åtminstone inte jag. Jag fick bo hos mor och far och led alla kval jag kunde och de försökte hålla mig under armarna ovan vattenytan. Jag reste mig och jag insåg att jag hade det väldigt bra ensam efter ett tag! Ingen som höll koll på mig, ingen som skulle vara medbestämmande i min ekonomi, ingen som vrålade för att jag köpt nya byxor, ingen som klagade över att jag köpt fel pålägg etc. Jag gjorde precis som jag själv ville!
Detta försöker jag förmedla till personens motpart nu. Det känns nattsvart men man klarar det. Dessutom finns det vuxna barn inblandade som alltid kommer bry sig lika mkt om sina båda föräldrar – jag var själv…med en schäfer (älskade Dickie…)

Jag är så stolt över person 1 som tar steget till ett självständigt liv, ett liv som har den i spegeln som första person.
Jag lider med den andre som inte kan se förbi det svarta, sorgen, paniken och ensamheten…

En annan kär person sitter i den nattsvarta båten och är på väg att bli lämnad ensam. Även här säger jag att man klarar det fast i detta fallet kommer det ”kosta” så mkt mer för att det finns helt andra förutsättningar/problem att brottas med än i fall nr 1.

Det kostar energi att känna så här. Jag kommer alltid beundra person nr 1 för att h*n tar tag i sitt liv och låter sig själv vara i första rummet. Jag sörjer med de andra två…och mantrar ”jag är inte ansvarig för andras lycka”.

Idag har även tankarna gått till en barndomsvän. Idag är det ett år sedan hon och hennes familj förlorade sin yngste son i en drunkningsolycka. Årsdagar är jobbiga, de sliter sönder en bit av hjärtat…igen. Man undrar vart styrkan att gå vidare kommer ifrån (från barnatron, kärleken inom familjen och från vänner helt klart), sorgen över att ett lyckopiller är borta för alltid i kroppslig form, paniken som väcker en om natten och insikten kommer iskallt – han finns inte mer! Mitt hjärta gråter för hela familjen.
I kväll har ljuset stått tänt för Wilmer och hans familj.

Be strong!
Hold on!
Go on!
Breath!!