Nillans tankar

Idag kom dagen Öööörk. Det är inte snällt att låta en med panikångest sitta 20 min och bara vänta. Ja, jag VET att det finns andra som kan vara akuta och behöva gå före, men idag var jag egoistisk.
Jag kom till slut in på röntgen och undersköterskorna visade stor stress. Inget de behövt visa mig precis.
Dr T kom in och ultraljudade min högra armhåla. Han fick leta en god stund för att hitta just den där man sett på ct-thorax. Han var snäll och vred bildskärmen så jag kunde se, visserligen efter att jag bett om det. Det fanns flera normala körtlar och till slut fann han den han sökte. Stor som en vindruva bredvid ett större kärl som pulserade kraftigt. Jag var mycket tacksam att jag premedicinerat för jag kunde hålla mig ovan ytan iallafall.

Så kläddes jag med engångs op-dukar och maskinen fick en ”duschmössa” över sig. Ulyraljudsscannern fick en kondomliknande historia och några gummiband. Jag bad dr T att sätta bedövningen långsamt. Tja, det var ju inte så mycket annat att göra sen än att djupandas och försöka fokusera på att det måste startas för att kunna avslutas.
Dr T körde den ca 10 cm hårstråtunna kanylen i yttersidan av armhålan. Det gjorde inte ont men kändes obehagligt ju längre in den kom. När han tryckt in ca 4-5ml bedövning väntade han nog bara knappa minuten innan den groteska nålen kom fram. Eller vänta lite, den där kanylen är ju bara halva grovleken från när jag jobbade i Lund!! På den tiden var de ju lika grova som en dialysnål om inte mer. Denna var bara lite grövre än en uppdragningskanyl! Ja, jag vet att dessa liknelser inte betyder ett enda dugg för er. Får väl lägga lite referensbilder i morgon ;)
Tre gånger stack han för så brukar de göra… Okej… Uskan tvättade efteråt mig lite hafsigt, satte förbandet/plåstret och sen kom det som gjorde absolut mest ont – hon slet bort op-duken!! Aj mitt skinn!!!

Jag blev ombedd att sitta ner i väntrummet i en halvtimme. Dr T sa ”jag tittade lite snabbt i mikroskopet och det ser bra ut”. Hann inte fråga vad han menade innan jag blev utföst ur rummet. Såg proverna bra ut ur cancerfråga eller ser de bra ut att kontrollera närmare? Gah, denna väntan!!
Efter tio minuter i väntrummet tyckte kärleken att vi skulle gå. När det gått 25 min började jag leta efter uskan som bett mig vänta. Då kom Dr T halvspringandes i korridoren. Han tittade på mig samtidigt som han undrade om inte min halvtimme gått? Jo, jag vill gå nu men skulle ju stanna. ”Mår du bra? Känns det okej?” Jupp, det är ok. ”Gå hem då” sa han, log och sprang vidare.

Svärmor skulle bjuda på ngt ätbart innan vi körde hem igen. Hon känner mig nog en del för på bordet stod chiligryta!!

Jag bara älskar hennes chili! Kärleken och hon själv äter ju med bönor men det tål jag inte så hon öser bort lite röra till mig innan bönorna går i. Jag kan säga att det satt som en smäck. Nu släppte det mesta av anspänningen och jag var mätt så väl hemma däckade jag i 3,5 timme på kudden.
Jag är öm och svullen i armhålan just där punktionen gjordes men för övrigt okej. Nu är våndan halverad och resten försvinner inte innan jag får veta om jag kan pusta ut eller ska rusta för fight.

Dumma reumatism som kan spöka så här!
Dumma kropp som angriper sig själv!