Det är skönt att prata med någon som förstår. Någon som förstår hur ont det gör där inne utan att synas utanpå.
Att det tar all ork att öppna en mjölkpaket.

Igår fick jag en stund med en sådan person. Jag orkar inte prata i telefon men det finns några få undantag. Ett sådant undantag ringde igår…lilla mor…
Att sedan lilla mor också är sjuksköterska (och lite mer därtill) gör ju inte saken sämre ;) Där andra, ej vårdutbildade, har sina tankar kring utsagor så har lilla mor samma tankegång som jag själv. Ja, jo, nog hade jag kanske velat att hon tolkat på annat sätt i just detta läge men nu tolkade hon som jag. Det som lugnade var ju att jag faktiskt inte fått något telefonsamtal från Reumatologen än. Hade de hittat något i biopsin borde de ha tjoat högt vid detta laget (tycker vi båda iaf). Närvarande i verkligheten blir jag inte förrän jag har fått höra att jag antingen kan ta det lugnt eller börja fightas. Ovissheten tär enormt.

Jag vet att det är långt till vår men hela jag blir glad över små små bevis på att vi går ditåt. Kaprifolen är en tålig en och struntar i om det kommer några kölddagar. Den stretar glatt mot den stora gula lampan. Idag har jag hittat en livsande i min trädgård under solens starka värmande strålar. Då ler jag. Då kan jag för en stund glömma allt jag grubblar på.
Jag är ingen vintermänniska…