Det dofta så där ljuvligt av kanelbullar i huset. Det smattrar lite lätt på fönsterna och det är rena höstdagen idag trots att vi inte ens nått mitten av augusti. Det är sådana här dagar jag blir liten igen. Liten och ledsen 8-9-åring som kommer hem från skolan. I det där kalla höstregnet har jag gått från bussen och hem, några kilometer som känns som mil i kylan. Det är inte någon glad flicka som går hemåt. Återigen har hon blivit mobbad under dagen och livet är pest. Men det är fredag så det är flera dagars vila innan hon behöver utstå skola och ”kamrater” igen. Hon kliver in genom ytterdörren och möts av en underbar doft – mor bakar bullar!

Jag minns hur mor ber mig ta pallen och sätta mig bredvid henne och berätta varför jag är ledsen. Vi får vars en ”klick” (rumpan på degen), Gerda och jag. Gerda helt ovetande om varför storasyster är ledsen, hon är bara glad över att ha någon att leka med igen. Så många eftermiddag jag suttit på den där pallen och gråtit och önskat att livet vore helt annorlunda. Men doften av nybakade bullar skänker mig värme, mys, tröst och tankar på de bra stunderna när man var liten. Jag har inte varit på något annat ställe där det luktar exakt som när mor bakade förutom här hemma.

Tack mor och far för en fin barndom trots jobbig skolgång för mig och knapert med pengar för er så fick vi så mycket annat. <3