I söndags hade jag ont i mina leder och huvud. Omslag i vädret i antågande gör att jag blir knirkig’ som en gammal rostig rustning. Jag gick så försiktigt på den hala tomten just pga värken och ändå åkte jag dit. På väg in till fåglarna hade jag vattenflaskor och foder i två hinkar i vänsterhanden. Jag hade precis tagit bort låset och skulle öppna dörren. POFF – så befann jag mig på marken! VA? Varför ligger jag här??? Atlas kom fram och började slicka mig i ansiktet. Men varför ligger jag här? Det tog några långa sekunder att inse att jag halkat rejält. Oftast är jag oerhört medveten om att jag kommer falla, jag är med i hela fallet i slow motion. Men inte denna gång. Det gick så rasande fort. 

Nästa tanke var fågelmaten! Hade locket gått upp så det var frö och pellets över hela gången nu? Nä, tack och lov hade den klarat sig och stod snällt och vackert bredvid mig. Puh! Hur ska jag nu ta mig upp härifrån? Sedan jag aktiverade min RA funkar inte handleder och knä att ta sig upp från marken/golvet, de är inte starka nog utan skriker ut sin smärta i blixtrar. Men upp behövde jag ju, kan inte ligga kvar på snö och is i -6 grader hur länge som helst. Bara att bita ihop och ta smärtan. 

Jag kom upp och jag kunde mata fåglarna. Sen började jag känna av att kroppen fått stryk. Höger arm ville helst gå i ide och röra sig så lite som möjligt. Det blev soffläge resten av dagen.

Igår, måndag, ville kroppen inte alls att jag skulle röra mig. Det gör ont i ett revben (spricka?) och hela höger sida känns som ett enda stort blåmärke. Jag jobbar hemifrån, sa jag till kärleken direkt. För pliktkänslan är stor, jag har arbetsuppgifter att sköta även om det är administrativt. I samband med mycket värk kommer fatiquen som ett brev på po….sorry… som ett mail i inboxen. Jag blir så ofantligt trött att ögonen kryper ihop oavsett hur intressant det är det jag sysslar med eller tittar på. Det spelar ingen roll hur mycket socker eller koffein jag trycker i mig – ögonen vill inte vara öppna.

Idag hade jag för avsikt att ta mig till jobbet men se det ville inte högerarmen höra talas om! Den ville absolut inte lägga i växlarna. Hade nog funkat om vi haft en automatare men ingen av våra är det. Såååå, det blev en jobba-hemifrån-dag idag också.

Imorgon är det årets sista möte på jobbet så då SKA jag dit. På torsdag får jag tredje sprutan mot Covid-19.