Idag är det sju resor värre med mina leder. Efter tre timmar på Nav1 fick kärleken dygnspermission. Efter ronden kom en härlig, äldre överläkare och pratade om infektionen mm. Jag berättade om senaste gången jag gav antibiotika här hemma (mitten av mars) och alla gånger innan dess. Han gick och kollade samt konfererade med kollega om styrka på cefotaxim. 

Till slut kom iaf en ssk och gav morgondosen (kl 10.30) och lämnade över två doser att ge hemma. 

Så fort vi var hemma och jag ääääntligen fick kaffe slank det ner lite Citodon också. När man har så ont att man inte vill röra sig öht och maken flinar lite ”jag vet att du har ont för det är enda gången jag går fortare än dig”. När Citodonen börjat verka blir jag lite skönt lullig. När man slappnar av för värken rinner undan, då är det skönt att få vara lullig… 

Antibiotikan ska blandas. Första gångerna jag blandade och gav drog man upp vätskan med spruta och kanyl, stack kanylen genom membranet på pulverflaskan och tryckte in vätskan. Skakade runt och sög upp blandningen. Så lärde jag förresten att göra med de flesta sprutor även om vi som uskor inte fick ge skulle vi kunna bereda om ssk bad oss. Problemet att hantera läkemedel på detta gamla sätt är att det oftast droppar, pyser, stänker etc om man inte får rätt tryck i beredningsflaskan. Det innebär att personalen dagligen utsätts för läkemedel helt i onödan. Så någon pysselglad problemlösare kom på att om man trycker en mojäng på flaskan, en annan på sprutan så får man ett slutet system. Jag som då inte är så van står varje gång och funderar på hur man gör 😂 Just idag är jag fruktansvärt glad att dessa mojänger finns. Till och med mina svullna värkande nävar klarar att bereda utan större trubbel. 

Nu har alla ringar lämnat fingrarna medan det fortfarande går att få av dem. Jag är så galet bortskämd med att bara haft korta skov på några dagar så när det nu slår till för fullt blir jag gnälligare.