Idag är det 1 juni. Om 1.5 månad är det tre år sedan kommunen kastade ut mig som ett ruttet bananskal. Tre år sedan känslan av att vara ovärdig, smutsig, oönskad, ”knivstucken” ända in till märgen.
Min resa har varit en enda lång prövning. Jag har rest mig, fallit, krupit mot något att hålla mig i så jag kunnat… resa mig bara för att snava än en gång. Förutom att fightas med mig själv och mina diagnoser har jag varit tvungen att finnas för kärlekens hälsas skull. Värre är all energi jag måst hitta och förbruka på en osympatisk empatilös och i mina ögon FULLSTÄNDIGT värdelös handläggare på Försäkringskassan.
Någonstans hittade jag lite jävlaranamma bland tårarna och ringde handläggarens chef. Så glad jag är att jag gjorde det. Den där chefen bad inte bara om ursäkt för hur jag och mitt ärende blivit behandlat, hon utsåg också en underbar pärla till min nya handläggare! NM har hjälpt mig att nå dit jag är idag. Hon och mina doktorer och terapeuter ️. Tack!

Idag är arbetslöshets/sjukskrivningsåren avslutat. Idag har jag arbetat min första dag som anställd igen 😁 På en plats där jag möts av vänlighet och omtanke. En plats där jag får göra saker jag tycker är skoj. En plats där jag får fortsätta att serva och möta människor! Det gör det lättare att bära att vården är ett minne blott.

Så jag smäller till med något HÖGST ovanligt bara därför. Jag bjuder på en bild 😂Jag tog den på jobbet när jag passerade en spegel för att visa syster min blus/topp/tunika jag köpte igår. (Nästa gång jag visar mig själv lär inte bli förrän jag tappat ytterligare 9 kg)

Hej hopp i blåbärsskogen och nattinatt!