Fotot togs i lördags när Fjärilen och jag skulle se Journey to the mysterious island. En lagom-film. En sådan där film som man bara följer med i och handlingen är ganska förutsägbar. 3D-effekterna var toppen! Jag ville torka mig i ansiktet när vattnet ”stänkte” över oss. Jag blundade instinktivt när harpunen kom flygande rakt mot mitt ansikte. Häftigt!

Vi skulle sitta längst fram, bestämde fjärilen så det var bara att trava ner och sätta sig. Nu var vi i Bromölla på Filmpalatset och där är det lyx. Man har bra stöd för nacken och gott om benutrymme var man än sitter. Även om personen framför är två meter så stör det inte. Jag älskar den bian!

Hemma blev det våfflor och senare dialys. När allt var avstängt efter dialysen började jag känna mig ”kåsen” (hängig med allmän sjukdomskänsla för er icke skåningar). Gissade att det varit mkt under veckan med maken och tänkte att det är ganska skönt med en tonåring i huset som klarar sig själv och dessutom nog kommer sova lika länge som jag. ;-)
Två timmar senare vaknar jag av att jag skakar. Maken la på mig min filt. Det räckte inte så han la på mig sin filt…det räckte inte det heller. Nu skakade jag så sängen vibbrerade runt och maken ansåg att han likaväl kunde stiga upp. Jag fick hans täcke också och mantrade ”slappna av…slappna av”. Det gick till viss del och jag lyckades ta tempen utan att skaka bort termometern. 39.6! OJ!!! När jag kommer över 38 grader behöver jag stöd när jag går. Nu var livet inte mkt att ha. Jag fick iaf ner panodil och slocknade. Söndagen försvann i ett töcken fram till sju-tiden på kvällen. Då orkade jag iaf sitta i soffan en stund. Jag har ingen aning om att L8 var här och hämtade sin dotter.

Igår var jag fortfarande febrig så jag vinglade när jag gick om jag inte tog panodil.

Idag har det varit ytterligare lite bättre men nu har jag fått annat bakslag. Ett bakslag som tar lika mkt energi och lust till livet som 39-graders feber. Dr T har tydligen skrivit ngt brev efter samtal med min handläggare på FK. Där skriver han att jag får klara mig med kuratorn på vårdcentralen om inte Adaptus tar över ansvaret över mig med sjukskrivningar och mediciner etc. Alt får psykiatiker kopplas in.
Ja men för höge farao GÖR det då! Han som gammal kirurg fixar uppenbarligen inte att hjälpa en som gått i väggen!
Nä, nu söker jag hjälp själv hos de som KAN. Är trött på att vara konstant trött och misstrodd. Jag är trött på att få panik över ditt och datt. Jag är trött på att odla irritationer istället för att släppa och gå vidare.

Ridån har gått ner och jag söker åter med ljus och lykta efter min öde ö! Åhhh, vad jag saknar den där ön!

Nu ska jag be maken slå kaveln ”anestesia rapida” i huvudet på mig så jag får sova.