Ja så sa doktorn…
När jag körde till jobb i morse satt kärleken på sängkanten och var trött, ack så trött… Jag körde till jobb för att han sa att jag skulle…
Så jag anlände till jobbet, hämtade en mugg te, satte igång datorn, startade mina program och sa hej till kollegorna som var på plats. De frågade hur det var med liten fyrbening så klart. <3 Så började jag jobba med nästa nummer av tidningen Tillsammans. Det gick segt, min jobbdator mår inget bra för tillfället. Hmm, är kanske jag som gör att allt och alla blir sjuka runt om mig? :silly:
Nå jag satt där med ett mörkt nylle och väntade på att timglaset skulle sluta snurra när kärleken ringde. Han hade så ont i tänderna i vänstra nedre käken så han var bara tvungen att ringa sin tandläkare. Han hade dock ingen ork att leta reda på telefonnumret (som sitter på frysen…). Han orkade inte heller hämta penna och papper, han skulle säkert komma ihåg siffrorna bara jag sa dem. Så jag rabblade 309 xx xx ett par ggr. Han upprepade. Jag undrade hur det skulle gå och hann bara ta fatt i mitt arbete igen när han ringde ytterligare en gång. Telefonnumret!! Jaha, det hade han visst glömt ändå, då måste han ha gräsligt ont för han och siffror funkar alltid. Upprepade och undrade om jag skulle komma hem. Nä då, han kunde köra till tandläkaren själv, så det så. Tog det två minuter så var det nog allt. ”Jag behöver numret till HIA”. Jaha, som jag trodde, en ny infarkt på gång? Eftersom jag misstänkt detta redan efter förra samtalet hade jag redan börjat stänga ner mina program och ta på mig jackan. Ropade till chefen ”Jag måste hem och få honom till HIA så fort som möjligt!!”
Jag har en underbar arbetsplats. Jag hör från något hörn ”kör försiktigt, tänker på er”!
När jag efter alldeles för få minuter (till vad som egentligen vägen tar att köra) kom hem satt han i en fåtölj och var grå i ansiktet. Det tog sin lilla stund att få ut honom i bilen, inte för att han var motsträvig, för att han inte hade ork och luft.
Väl på akuten tog man beslut att han stod på ”orange” märkning dvs näst högsta prio. Det togs temp, EKG och han fick vita armbandet. Så skulle det tas blodprov och som vanligt ska de envisas med att sticka honom i armen.
Och precis som vanligt sprack kärlet.
Och precis som vanligt fick han sin vilja genom att jag skulle ta blodproverna i Tesion. Det gick kanon förutom en sjuksköterska, en sådan där nippertippa, som ifrågasatte å det grövsta att jag stod där och tog BLODPROV från en slang i bröstet på en patient!!
Suck!
Dubbelsuck…och trippelsuck…
(Och som vanligt kommer jag på alla snitsiga och dräpande kommentarer efteråt. De var rätt fina så jag hade velat se hennes min när jag dräpt henne med ”hur många år har DU hanterat en CDK dagligen?” Chansen att hon gjort det är liten hahahaha)
Hon snörpte på mun iaf och tittade anklagande på mig och frågade om jag var sjuksköterska?
Nä sa jag – jag är UNDERSKÖTERSKA… sen långt innan du blev ssk. Fast det sista var nog inte så högt att just hon hörde det. Uskan som stod och assade mig gjorde det och log. Tror att den där ssk var ett allmänt..”skåp”… De övriga var mkt trevliga iaf :)
Akutmedicinaren kom och hade konfererat med kardiologen på CSK som har hand om kärleken. De hade kommit fram till att de ville skriva in honom på HIA. Kärleken protesterade så det visslade om det! Han skulle faktisiskt’ hem och ha dialys! Dr försökte luska ut när han hade det senast och förhandla lite med inläggning kontra hemdialys. Men det gick inget vidare. Han vidhöll att han skulle hem och äta riktig mat som jag lagat och att rucka på dialysnätterna? Hur tääänkte hon?
”Du är en tickande bomb som kan smälla när som helst” sa hon. ”Hjärtat kan stanna när som helst och här inne har vi större möjlighet att få igång dig igen.”
Det innebär att ansvaret nu ligger på mig att starta honom om pumpen ger upp. Jag har gjort det innan så jag vet hur man gör och att jag kan.
Vill jag ha ansvaret? NEJ.
Men hur mkt jag än älskar honom kan jag inte säga att han inte får komma hem. Jag hade själv blivit rabiat vansinnig om någon annan hade tagit beslut över mitt huvud. Därför är han med hem. Därför sitter jag med nerver på helspänn. Jag kommer sova än sämre den närmsta tiden.
Fördelen med att ha åkt in idag är att det rör på sig lite fortare nu. Scinten som han ska ner och göra den 15 kommer ske tidigare. Vänster kammare har fått en rejäl smäll av de två infarkter han haft. Om jag fattade henne rätt är 25% av den skadad, så skadad att man inte vet om man kan reparera med en bypass. Jag håller tummarna för en bypass inom en vecka!
Det är lätt att hålla sig för skratt numera…
och dialys. Det är med viss bävan… han är en tickande bomb. Det kan smälla om en timme eller om en månad. I morgon ska han genomgå koronarangiografi. Hittar de någon förträngning som kan rensas och stentas så gör de detta direkt. I värsta fall är det bypass som måste göras.
