Natten som gick kunde min käre make bara få dialys i knappt två timmar, sen larmade maskinen om lågt TMP. Jag uppsökte den medföljande Freseniuspärmen och dunkade sen huvudet i väggen. Jag VET ju att den inte ger den minsta lilla hjälp ändå provar jag?! Nå, vi fick avsluta och när klockan var lite över sju ringde jag teknikerna…som kliade sig i huvudet.(De beslöt sig senare för att köra hit och åtgärda, vilket de trooooor att de gjort, inget är säkert)
Jordgubbsdrink till frukost var god. Litta’ kaffe på det…
Av någon anledning har jag börjat dricka en mugg grönt, ekologiskt, Fairtrade te när jag kommer till jobbet. Så ock idag. Ja det blidde’ ngr muggar till för att varm dryck lurar magen.
Konfigurerade JBs mobil och hade en stund vid datorn också så han kom igång med mail och annat. Total novis på smartphones lärde han sig snabbt grunderna. Kan ju bero på att han hade en eminent handledare
Stökade runt i ”huset” och skapade en arbetsplats åt honom också. OJ dags för lunch!! Potatis- och löksoppan var god, skulle vågat värma den liiiite mer.
Jag hann en himla massa på jobbet springande upp och ner i trappan, men inte ett dugg av det som skulle gjorts.. Nåväl det springer inte ifrån mig, det ligger där på mitt kontor när jag kommer i morgon.
På kvällen när kärleken åt sin kvällsmat provade jag bananshaken. God!
Trötta båda två startade vi dialysen tidigt. Men det gick åt fanders idag med Idag var det konduktiviteten som vägrade samarbeta. Det innebär att i morgon bitti innan jag kör till jobbet måste vi flytta sängen för de måste komma med en ny maskin. Kärleken mår inget vidare nu, förgiftad av att inte fått riktig dialys sen i fredags natt. Det gör ont i mig men jag kan inte göra något åt det – bara att acceptera att jag inte kan.
Sista påsen ”mat” intogs som chokladpudding – gaaaaaaaaaaalet sött!  Kanske passar bäst till kaffet…