Det har varit en lång tystnad, jag vet.
Tisdagen den 17 november kl 05.35 ringer telefonen. Min tanke ”jaha, nu har de fått skicka in svärfar till sjukhuset igen för att han inte klarat sin lunginflammation nr sjuttioelva”

Jo det var visserligen sköterskan på boendet men hon berättade inte att han skickats in. Hon berättade att han somnat in kl 04.10. Va skönt! Så många gånger han berättat att han inte ville fortsätta leva, äntligen hade han blivit bönhörd! För har du varit van att röra på dig för egen maskin i över 80 år och helt plötsligt tappar minnet, blir aggressiv, tappar förmågan att gå, att sköta om dig själv, att hela tiden vara hänvisad till att andra ska göra saker så ”enkla” som att rätta till täcket – ja då finns inte mycket livsglädje kvar.

Så många gånger vi pratat om att djuren har det bra. För om djuren inte har det gott i livet har de möjligheten att få somna in och slippa lidandet. Den förmånen har inte människan.

Eftersom jag jobbar där jag gör ordnade jag direkt med alla praktiska begravningsgöromål. Själaringningen blev dagen efter kl 9.00. Jag gick bort till kyrkan och ringde upp svärmor som fick lyssna. Det tackade hon för. Jag visste att jag ville ha MA som präst, han har ett sätt som tilltalar mig. (Jag skulle vilja adoptera honom som lillebror – jag gör nog det för en storebror har jag ju redan adopterat ) Så begravningen bokades till fre den 27 kl 13.00. Jag såg även till att boka in Tacksägelse på första advent i Trolle Ljungby kyrka.

Tja då var det där avklarat *puh*. Dags att ta tag i nästa grej på listan. Tord den 19 nov opererades kärleken sin andra hand. Han var alltså till föga nytta i att tömma och städa rummet på hemmet. MEN då jag har en helt underbar, empatisk, hjälpsam fader fick jag hjälp! På fredagen åkte vi först till återvinningen och tömde släpet och sen till boendet och började tömma. Far insåg fort att vi behövde köra mer än en gång med saker hem till oss så han fyllde sin bil och körde hem. Jag fortsatte tömma… en säck ”spara”, en säck ”till Litauen” och en säck ”slänga”. Piff… paff… puff… När alla skåp var tömda var det bara att fatta trasan och börja skura. Snälle far la sig på knä och skurade toastolen med Super 10. Jag spritade alla hjälpmedel efter att ha gnuggat bort lingonsylt här och var (torka lingon är en typisk grej för en som jobbat i vården mer än halva sitt liv). Jag försökte maska för far hur illa jag mådde av mina biverkningar (de jag har varje fre pga MTX) men han såg (som han alltid gör…) och undrade hur mkt jag hade tänkt göra egentligen. Jag svarade att jag ämnade göra HELT klart, få besiktigat och lämna rummet när dagen var slut. Och så blev det. Rummet var renare när vi lämnade det än när svärfar flyttade in för tre år sedan

Så nu är ”gubben” i ”lådan” och resterande begravningsting återstår. Bodelning, arvsskifte, urnsättning, hitta liten gravsten etc.

Mitt i allt har jag själv varit på delbesiktning på sjukhuset. En stor sten lättade från hjärtat när jag fick svar att den fläck de sett på vänster lunga är helt oförändrad och därmed anses vara ”ofarlig”. Lungingrammofoner’ är inte roliga att ha och när de lämnar sådana spår efter sig som både cancer och reumatism gärna sätter sig i då är det lätt att hålla sig för skratt. Men nu kan jag andas ut (för denna gången iaf).

I helgen är det julbord med storfamiljen <3 Hoppas kunna hålla förkylningen stången en liten stund till så jag kan vara med.