Jag var på ett uselt humör när jag körde till jobbet i morse. Natten hade varit allt annat än god. Men jag tog mig dit och höll på att få vända hem direkt igen. Dörren var låst och alla hade vi glömt bort att jag nog bör ha en nyckel *ups*
Men E kom och öppnade och sa att det är personalmöte på torsdagsförmiddagarna. Jag var välkommen att delta men avböjde ärligt med att jag inte var så trevligt sällskap och behövde nog vara för mig själv.
När mötet var slut så kom det nya personer att heja på, minst ett tjog vaktmästare kändes det som…
Personalen hade blivit informerade om vem jag är och vad jag ska göra på expeditionen. M kom med längsta benet före in på mitt rum, tvärstannade, muttrade ”detta är INTE mitt rum längre”, backade, tog ett steg åt vänster och log. Ja då kunde jag inte vara vrång mer Det gick bara inte. För M fortsatte att tvärnita med ena foten innanför min tröskel och jag skrattade så jag grät…

 

Därpå kom W in och vi pratade musik, körer, reklam, utbildningar och en massa annat trevligt. Tjoff så hade vi bestämt att jag ska fotografera konfirmanderna på lördag och Sinnesro-gudstjänsten på söndag. Det kommer mycket folk till dessa tillfällen och är ypperligt för att använda i tidning, hemsida och reklam.
Så nu får kärleken klara sig själv i helgen…också. Tyvärr får jag ju inte honom med mig men men…
Och det nervösa? Jo jag är allt lite nervös att inte klara av att leverera. Att inte få till de där fotona som jag tänkt mig. Tänk om alla blir så illa att man inte kan använda dem?
Nä, jag VET – ”Det du sänder ut får du tillbaka”.
Jag kommer klara det
Jag kommer ta de bästa korten
Jag kommer leverera!!!

Jag är glad att jag jobbar där jag gör. Jag är glad att få lov att vistas bland positiva, inkännande, vänliga människor mina timmar på jobb.
Ibland hittar man ”hem”…