Jag är fostrad av två människor som alltid öppnat dörren för en behövande medmänniska.
Två människor som tror på att man kan förändra.
Två människor som lärt oss barn att om du önskar en förändring får du tala om det och jobba för det. Det hjälper lixom’ inte att bara sitta hemma och sura för att ingen gör det åt dig.

Jag begick dock ett stooooort misstag för ett år sedan, lite drygt. Jag engagerade mig i en sak som jag ett antal år tidigare ansett vara på väg att dö. Jag engagerade andra att jobba för restaurering och uppvindar. Det såg aaaaaningen ljusare ut. Då händer det som verkar vara det vanliga numera – det bar åt skogen totalt.
Nu vet jag inte om räddningen är att jag ignorerar det dåliga eller om räddningen är att jag försvinner.
Jag får nog lyfta frågan hos de där två människorna som betyder så mycket, som har så kloka tankar, som alltid har ett öppet öra och hjärta.

Man ska inte ta beslut mitt i natten, i vredesmod, i panik… så nu sover vi/jag på saken.

Här kan jag andas. Vågornas stilla kluckande mot strand är lugnande för själen.