Igår var det dags för en ny punktion i armhålan. Förra gången var lymfkörteln som en vindruva och tydligen lätt att hitta. Igår var den ungefär som en ärta, 9 millimeter.
Förra gången låg jag på rygg med armen hyfsat bekvämt upp jämte huvudet på en kudde. Igår var jag tvungen att ligga på sidan för att dr K skulle hitta den. Vänster höft funkar ju tack och lov rätt bra att ligga på. Jag joxade till mig så gott jag kunde och fick till det rätt okej med merparten av kroppen. Höger arm låg nu runt mitt huvud och jag fick en liten kudde bakom ryggen.
Dr K hittade knutan och uskorna började duka upp och klä mig. Jag tycker faktiskt att de kan skärpa sig och vara mer förberedda. För mig är det inte okej att en patient ska behöva ligga obekvämt och vänta medan jag hämtar och dukar. En sådan här undersökning gör de avigt och rätt och borde vara MYCKET mer förberedda. Nåja, de var oerhört gulliga så jag förlåter dem.

Denna gången sved bedövningen betydligt mycket mer än förra gången. Jag vet inte om hon stötte på nerver som dr T lyckades undvika. Men när bedövningen väl var där kände jag inte ett dugg i armhålan när hon tog vävnadsproverna. Jag kände på hennes sätt att röra armen mot min sida hur hon fick leta och joxa för att träffa den.
Ett prov togs. Jag andades så gott jag både kunde och vågade för att inte ändra ställning minsta lilla. Jag andades för att slippa tänka på hur ont det började göra i axeln. Plötsligt tar någon min hand. En varm och mjuk hand tog mina kalla fingrar! Vilken omtanke!
Prov två togs. Nu började det bli än mer kämpigt med axeln som nu befunnit sig i exakt samma ställning i 35 minuter. Den varma handen övergav mig för att svara i telefon. Det var CT-röntgen som undrade om jag skulle hinna i tid eller om de kunde ta någon annan så länge. Den varma handen återvände till mig.
Prov tre togs och jag skulle äntligen efter 46 min få ta ner min stackars arm! Uskorna hjälpte mig finfint och det var underbart att röra lite på axeln.
Så fort huvudet slutat snurra bar det raka vägen till CT-rtg. Och vad händer på en sådan då? Jo man får lägga sig i en ganska skön skålad brits och…. sträcka upp armarna!
Bit ihop!
Det var ju inte exakt samma position som på biopsin och man har en båge att hålla i.
Britsen far in under en båge eller gigantisk ring. Ingen tunnel, bara en ring. En datorröst säger lugnt ”ta ett djupt andetag och håll andan” Några sekunder senare hörs ”fortsätt andas” Maskinen far fram och tillbaka ett par gånger och ber en totalt tre gånger att hålla andan. Sista gången sa hon ”fortsätt anda” hahahaha hon har tappat s-et!
Så fick jag åter ta mig upp i sittande ställning och huvudet snurrade. (Jag skulle helt klart ha skippat min blodtrycksmedicin innan jag åkte! ) Den röntgensköterskan var ingen service tjej, jag fick allt klara mig själv.
Lullade upp en våning och lämnade makens blodprov och därefter äääääntligen UT! Vädret var inte jätteskönt men jag valde ändå att gå den kvart tjugo minuter det tar att gå till svärmor. Kroppen behövde ledas rätt tyckte jag. Dessvärre gjorde det ingen nytta…
Väl hemma slocknade jag som en klubbad säl i ett par timmar. Armen gjorde så ont resten av kvällen och armhålan svullnade. Det gör fortfarande ont långt inne i armhålan så jag lär känna detta länge, känna att hon fick rota för att finna.

Idag ska jag till stället jag ska arbetsträna på 😄👍 Lite riktlinjer ska läggas upp och så är det väl en hel bunke papper att skriva under som vanligt.