Den gamle långe man som jag haft så svårt för i mer än 18 år är blott en skugga av sig själv.
Totalt sönderstucken med hematom precis överallt på armar och händer.
En skugga som nu ligger i sängen och inte orkar gå upp, inte ens för att äta. Orkar inte vända sig själv i sängen.
En man som direkt beordrade oss att ta saker med oss hem.

Han tog adjö.
Han höll min hand jättelänge när vi skulle gå. Med jobbig, tung andning tittade han mig rakt i ögonen och nickade svagt. Min hand höll han kvar.
Hur hemsk han än varit kniper det i hjärtat att han tynar bort. Det är snällare när det går fort. Mycket snällare.

Nu är min önskan att han sover mer och mer tills det är evig sömn.

Hur många nätter har jag inte suttit och hållit en sådan hand? Att vara den som lyssnar, som kramar till handen då och då, som lyfter ögat från boken när andningen sakta upphör.

Livet tar slut. Det är det enda ”måste” vi har. Allt annat är val, behov eller ”bör”. Men dö, det måste vi alla. Är man 85, snart 86, år är det väl dags att ta det steget, att göra detta enda måste.

Jag är redo för det som ska komma men är min omgivning redo att ta farväl av gammal man? Ytan är tuff, vi får se om den rämnar…