Idag fick jag tårar i ögonen och en hel tocke’ i halsen!
Pratade med mycket trevlig person, en gammal bekant, i telefon idag.
När han säger att mitt gamla kära skötebarn behöver mig för att överleva rann tårarna.

Viljan finns, ohhhh ja, men jag vet hur mycket tid och energi det tar och kan bara backa. Jag vill såååååå gärna!

Nu väljer jag att glädjas åt att få höra att jag behövs och inte bli ledsen över att inte kunna.

De senaste åtta dagarna har varit fullt av boost för självförtroendet. Jag ska bara ta till mig det på riktigt, in i djupet där misstroendet bor.