Jag har fått lära att man inte får ta någon annans sorg och att min smärta inte gör någon annans smärta mindre. Ändå får jag käftsmäll att jag inte ska klaga, får inte skriva sura smileysar för xxx har det sååå mkt värre. Vad hjälper det mig?? Däremot kan jag tänka om – tänka att det finns de som har det värre och kanske bita ihop en gång extra. Men just att bita ihop har ju försatt mig där jag är nu, att inte bry sig om mig själv, att tänka på andra först.

Just idag handlade det om att xxx skottat snö på morgonen och jag sa att här går det inte att skotta, det är IS :/ ”Behåll dina sura smileysar i dina egna trådar” fick jag till svar. Det ÄR inte kul när båda bilarna är fulla av is och inga dörrar går att öppna. Jag hade hellre skottat snö…

Så blir jag så där ledsen igen och undrar om jag ska täta vänskapscirkeln än hårdare? Finns ju snart inga kvar…

Så även om tårarna hänger i ögonen (av en bagatell egentligen) så ska jag skaka det av mig och ta en chailatte, titta på en film och hoppas att feber, värk och hosta kan glömmas för ett litet tag…