Vaknade med extrem huvudvärk och insåg att det är liiite mkt nu. Men idag skulle jag ju beta av ngr av de där sakerna som stressar mig.

Fick i mig frukost efter att ha ringt och väckt kärleken (han ville vara vaken innan personalen på patienthotellet kom in).

Fick inte till det där med att ställa in halvljuset på bilen så jag ringde helt sonika till Carspect och frågade om de kunde hjälpa mig när jag kom in. Jodå, så klart de gjorde det om bara justeringsskruvarna fungerade så. Glad i hågen och tacksam för att det finns vänliga människor var jag redo för resten av dagen. Efter att ha släppt ut odjuren och kissat hundarna styrde jag mot staden för ombesiktning.
Det började klia i nacken…ngt kändes fel, helt fel. Stannade på en p-ficka och konstaterade att det där i nacken var en ond aning som stämde
:( Lampan som snälle N hade hjälpt mig med i så många timmar igår (ja, det var ju egentligen inte positionslampan som bråkade utan helljuset som satt löst och inte gick att få på plats) var svart, becksvart! Tårarna började rinna längs kinderna och jag överlade med mig själv – fortsätta till stan och hämta fröer och hoppas att ingen farbror Blå haffar mig eller köra hem och ta Lagunan med muskelservo.

Hmmm…jag körde hem och bytte bil. Tack och lov startade den direkt trots att den stått stilla i cirka tre veckor.
Maria var snäll och hjälpte mig med frösäckarna och vi fick bytt några ord åtminstone. Jag gillar Maria, hon är en skön människa som klarat av massor med stora motgångar och landat på fötterna….något så när iaf.

Tog mig till Fjällbacka och såg att jag hade lite tid innan jag skulle vara hos svärfar så jag passade på att ta ut pengar och handla lite. Äta bör man annars dör man…
Svärfar blev glad när jag kom, så glad att det rann en tår längs ena kinden. Vi pratade, eller ja, vi försökte prata. Idag var ingen bra dag, idag fanns inte orden där de skulle för honom. Jag tackar alla mina år inom vården och speciellt alla år med dementa och de med afasi. Jag kunde hålla samtalet igång ganska bra genom att gissa vad han menade. Det var han glad över. ”Min gosse” sa han och klappade den lille 2-årige gossen på fotot. ”Han är min nu” svarade jag och gubben skrattade instämmande.
Jag tycker inte om att ljuga men att berätta för svärfar att hans son ligger på sjukhuset och ska genomgå en liten op i morgon är inte lyckat. Så jag fick köra varianten med att han-är-hemma-hos-djuren och det accepterades direkt.

Doktorn kom och undersökte svärfar. Allt lät bra förutom hans kärlkramp och efter lite överläggning kom vi fram till att en Imdur om dagen nog skulle fixa problemet. Visserligen vill inte svärfar ha fler mediciner än sitt lilla hjärta (Trombyl) men accepterade att ta ytterligare en tablett för ”annars blir hon så arg”, sa han till doktorn och pekade menande åt mig med ett litet smil. Till hösten ska en ny demensutredning göras och dr varnade för att det kommer vara betydligt sämre resultat än vad det var för två år sedan. Men det vet jag ju, jag ser och märker hur fort det går.
Jag fick receptet (för dr mottagning har inte fått igång e-receptprogrammet än) och körde hem.

Tog en vända inom Vanneberga Bil och gjorde mig skuldfri och frågade vem som kan hjälpa mig med bilarna. Fick stränga order om att INTE försöka byta servoslangen själv på Lagunan. Ingvar känner mig nog ganska väl, hahaha. I morgon ska jag ringa JB och boka tid till Passaten nästa vecka (då släcks tvåorna på samma gång som den lagas) och Lasse i Kolamossen för servo – och handbromsreparation på Lagunan. Har jag tur kan Lasse ta Lagunan redan i morgon och jag kan samordna så jag kan åka hem med far när han passerar med vår ved. Annars går jag – det är jag van vid och tycker om sträckan.

Orkade inte bära in alla frösäckarna, gick in och tog en kaffe istället…och pratade med kärleken som låg i femoraldialys (skitstor kateter sticks in i ljumsken) i Lund. Passade på att ha spagetti och köttfärssås med massor av vitlök i till kvällsmat nu när jag ändå är själv. Gott!!

Kärleken har ringt och sagt godnatt. Han sover på 9:an i natt, på eget rum. 5:45 kommer taxin och hämtar honom i morgon bitti för han ska vara i Malmö kl 7 (fattar inte att det ska ta en timme och en kvart mellan Lund och Malmö – kan ju max ta en kvart!). Jag hoppas han ringer i morgon när han anlänt UMAS så jag hinner prata med honom…det är lixom nödvändigt att få säga ytterligare en gång att jag älskar honom innan han läggs på op-bordet. Kanske fånigt men … ja, ni vet…han blir svårare och svårare att väcka efter op

Fåglarna är nattade, hundarna kissade och snart är kaffet nere och då går jag till kudden.