Trots att röntgenläkaren sa att det inte finns ngr problem med tesion så kan jag inte aspirera. Det spelar ingen roll hur mkt jag flushar så går det inte. Denna ggn startade vi inte maskinen förrän vi testat, ett smart drag!
Så nu får han åka tillbaka till Lund i morgon och jag som inte vill vara utan honom säger bara – skicka inte hem honom förrän ni kört en fungerande dialys eller bytt slangen!!

Jag lider med honom. Ju mer vätska han har i kroppen desto mer törstig blir han. Jag klarar inte av att dricka när jag är törstig så han ser det. Det är ju en orättvisa om jag kan släcka min törst men inte han. En orättvisa som ingen av oss är skyldig till.
Så nu kan jag dricka lite…han slocknade av ngt som påminner om uppgivenhet. Vetskapen om att han måste åka själv för jag inte kan följa med. Vetskapen om att han med största sannolikhet kommer tvingas vara fastande i morgon. Vetskapen om att inte få vara hemma på några dygn…

Min kärlek, måtte du snart få en ny njure!