Jag har i flera år försökt ta sticklingar på klematis Josephine på svärmors kollo. Jag har inte lyckats 😔 Sommaren 2023 sålde hon kollo och jag tog några sticklingar för ytterligare sista försök.
Först stod den i vatten en vecka innan jag petade ner den i en hög kruka med plastpåse över. En annan stod i enbart vatten en tredje direkt i jord.
I december såg jag något vääääldigt litet.
Jag fick förstora rejält och var ändå inte övertygad.
För 2 veckor sedan tänkte jag ge upp om även detta skott. Körde ner fingret för att känna om den satt fast och till min förvåning och lycka var där 20 cm rot!!
Några dagar senare 🥰
Dagen efter ❤️ Jag börjar bli riktigt glad.
Det kommer nya blad hela tiden 😁
Nu ska jag bara se till att hon blir riktigt livsduglig så hon kan bo i trädgården nästa sommar 🥰
Med tanke på hur omvärlden ser ut är det bra att ha ett pass, enligt de kloka. Primärt behov hos oss var för att kunna skaffa nytt BankID 🫣😂
Tanken slår mig dock att världen kan explodera när som helst i ett tredje världskrig. Jag är krigsplacerad på mitt jobb då vi har en samhällsviktig funktion. Kallas vi in blir det ett dygn på jobbet 2 hemma. Kanske varannat dygn för mig som är ensam kommunikatör. IT-delen av mitt jobb lär jag väl inte behöva bekymra mig om, den lär ligga nere … Men tänk att jag då kanske behöver mitt pass bara för att ta mig hemifrån till jobb. Då är det bra att ha ett iaf.
Maken och jag hämtade ut våra pass och så hjälpte jag svärmor att skaffa Nationellt ID. Inte rimligt att hon ska förnya sitt körkort när hon inte suttit bakom ratten på 20 år.
När vi var klara på polisstationen krävde kärleken MAT och bestämde att vi skulle till China Wall. Jag tog 2 vårrullar. De är gigantiska även som förrätt. Underbart goda! Det räckte som middag för mig och svärmor tog likadant . Kärleken? Tja han skulle ha en vårrulle och 3 små rätter 😂 När han väl tryckt ner sina tre rätter satt svärmor och jag och halvsov. Klassikern friterad banan och glass skulle också ner
Nu är jag supertrött efter rörig jobbdag och tung mat. Ska sova en stund innan kvartsfinal i handboll drar igång. 🧡🧡🧡 Hej IFK Kristianstad! 🧡🧡🧡
Äntligen kommer min årstid. Trots att jag är pollenallergiker älskar jag våren. Precis som Dan Hylander i låten 21/3 går jag med näsan i backen och letar tecken. Blir lika glad varje gång jag hittar något nytt som vaknat.
I torsdags var farfar i mina tankar när jag såg hans älskade pytteljus titta upp i gräset på jobbet 🥰
Och för en vecka sedan hörde jag ett väldigt tutande – Grus grus hade anlänt!🥰 Flera streck med tranor flög över vårt hus.
Sedan midsommar 2023 har jag varit i ett gigantiskt skov. Provade en kort intensiv kur med kortison och blev nästan helt bra. Att kunna röra sig utan att det gjorde ont var så underbart. 10 dagar efter avslutad behandling var möget tillbaka. Ont i alla leder men värst i hela höger arm. Så doktorn tyckte att jag skulle ta en ny kur kortison fast längre. Då kanske inflammationerna skulle ge med sig. Åter fick jag uppleva en nästan helt värkfri kropp. Men ..när jag var nere på 10mg började det åter göra ont i axeln för att sen likt en eld sprida sig vidare till resten av kroppen.
Min läkare tyckte nu att det var dags att fundera på lite annan behandling. Men först måste en del saker kollas upp. Han var lite fundersam på att jag hade mest ont i höger arm. Vid reumatism brukar det vara liksidigt. Det betedde sig mer som psoriasisartrit. Jag skrattade lite och sa att det var den första diagnosen jag fick av en gammal läkare på vårdcentralen. Långt innan alla tester var gjorda.
Mina leder i händer och fötter röntgades. Det är ingen rolig röntgen. Händer och fötter ska hållas i en viss position som gör rejält ont när lederna är inflammerade. Röntgen visade inga förändringar som skadat lederna tack och lov men väl indikation på psoriasisartrit.
Den nya medicinen kommer boxa ner mitt immunförsvar REJÄLT så jag behövde bli clearad för TBC bland annat. Ett formulär skulle fyllas i, lungorna röntgas och så behövdes vaccin mot pneumokocker (lunginflammation). Det vaccinet sved 20 gr värre än covidvaccinet 🫣. Tur den bara behöver tas vart 5e år.
Så skulle jag visst gå i skola hur man ger injektioner 😂. Jag undrade varför. Räcker det inte att jag är undersköterska sen 1990 och har gett oändligt många sprutor till andra? Staben log och höll med, jag skulle klara det själv. Jag fick en liten kylväska till transport av sprutorna och ett reseintyg.
Igår var jag äntligen ok-ad att börja med Hukyndra.
Jag tror jag måste säga att en mygga känns mer när den sticker än vad sprutan gjorde. Innehållet är bara på 0.4ml. (Covidvaccinet var på 0.5ml.) Det är alltså mindre mängd än ett halvt kryddmått.
Jag har så ofantliga förhoppningar att det ska hjälpa så jag hoppades känna effekt redan efter en timme 😂 Enligt andra reumatiker märkte de effekt efter 1-2 sprutor så jag hoppas fortfarande att vakna en morgon snart och märka något. En spruta varannan vecka och vad det lider ska sen Metotrexat minskas. Jag har ätit cellgifter i 10 år och haft bra effekt men nu har Mr RA vant sig och ignorerar den. Men jag ger mig inte, Mr RA ska inte få vinna! Han må vara obotlig men jag tar fighten om att hålla honom i styr.
För en som har hjälpsamhet och servicemind i blodet från flera generationer är det faktiskt inte så lätt att säga nej.
Svärmor ska sälja sin kolonilott (äntligen). Mot ena grannen fanns ett nät som var mer lappar och lagat än helt. Grannen har rivit sönder det flertalet gånger när hen satt häck och för att hen tyckte det var fult odyl. Nu skulle det absolut bytas inför försäljningen och gissa vem som måste ställa upp? Den damen tar inte ett nej. Sist jag sa ifrån på skarpen pratade hon inte med mig på 8 år
Det gamla skitet var nergrävd 25 cm men det fanns inte på kartan att lyckas få upp så jag klippte av det någon cm under ytan. 3,5 timme senare var de 22m fria från det gamla bölet’. Maken orkade inte mer så jag skickade hem honom och Atlas. Jobbigt nog utan att behöva oroas för hans pump i värmen.
Svärmor brukar vara noga med att ha mat med när vi gör något på kollo. Inte denna dag… En muffins och en risifrutti var allt. Suck.
Efter 3 stolpar (av totalt 15) tyckte inte min axel att det var roligt att lyfta handsläggan men bara att bita ihop. Efter 10 stolpar sa handlederna ifrån. Bara 5 stolpar kvar, bit ihop! Nätet ska ”bara” häktas på stolparna sen. Det som lät så lätt var faktiskt ganska jobbigt. Att spänna tunt nät och få dem på de små mojängerna var inte så lätt. Nu sa mina fingrar ifrån. 6,5 timmes jobb senare gav jag upp. Nätet är inte förankrat i hörnorna men sitter där det ska, sa jag. Svärmor var nöjd, det såg så fint ut.
Från dagen efter levde jag på citodon resten av semestern. Mina leder har sedan dess fortsatt att vara svullna av inflammationer. Varför sa jag inte NEJ?
Idag tog jag kontakt med reumatologen. Jag orkar inte ha så här ont. Att vakna varannan timme på natten för att axeln har låst sig och händerna är helt knutna. Sköterskan som var ny tyckte att jag skulle komma in och få kortison i alla drabbade leder. Kommer aldrig på fråga! 14 leder på var hand, båda handleder, båda axlar? Nope! Då blir de helt obrukbara i en vecka och maken får ha sjukhusdialys och jag sjukskrivas. Jag ska ha en kort men intensiv behandling med kortison, sa jag. Två timmar senare ringer sköterskan igen och säger att recept finns samt tid till min favoritläkare när han är åter från semestern om 10 dagar. Tack!
Igår var det genrep inför lördagens konfirmation. Ena prästen skulle ta foto så jag behövdes inte…tills jag frågade om han inte skulle vara med på bild 😉 Jo det var nog ganska bra att jag kom.
Jag gillar att ta foto i nuet, när de inte är så medvetna om att jag är där. Det blir naturligt och utan alla dessa pussmunnar, V-tecken, korsade ben och liknande. Tog några smygfoto innan en såg mig och skrek ”är du fotograf? ” Tja jag har en kamera och jag fotograferar så det är jag väl men jag är kommunikatör i församlingen också.
Allt var så stelt, strikt och prästen gav tonåringarna kommando med barsk röst. Jag lät honom hållas en stund. Han tog sina gruppfoto innan jag la mig i 😉 Jag sa åt dem att blunda, tänka på något roligt (tex resan till Berlin de nyss varit på) och titta på mig när jag sa tre. Strålande, allas ögon öppna när jag tryckte av.
Vi bytte plats pga ljuset. Alla var på sina platser och så hör jag prästen säga ”Gör du ditt trick?” 😂 Han insåg tydligen hur effektivt det är. Man kan uppenbarligen lära gamla präster/fotografer något nytt.
När alla seriösa foto var tagna frågade jag om de ville ha ett goofyfoto också. Ungdomarna skrek JAA och intog poser direkt. Prästen tittade på mig och sa ”Vad?”
Nu hade ungarna fattat att inför min kamera fick man skoja. Fick några som jag kommer använda inför nästa konfirmationskampanj.
Idag har jag fruktansvärt ont i händerna. Det finns en anledning till att jag mest använder mobilen numera. Det är tungt för lederna att kånka på en stor systemkamera i några timmar. Därför blir det inte så ofta fast jag tycker det är kul med sådana här fototillfällen.
Att ha konstant ONT tär inte bara på humöret utan även på minnet. Det är inte ens 2 m mellan min dörr och kollegans och ändå hann jag glömma vad jag skulle säga.
De senaste månaderna har jag virkat på en filt till kommande barnbarn. Den har text så jag gjorde inte den negativ (baksidan spegelvänd i både motiv och färg). Nu sitter jag med en axelpläd att ha på jobbet i vinter. Den ska bli tvåsidig och jag minns inte hur jag gör den negativa maskan.
Jag har virkat, rivit upp, virkat, rivit upp… Nu äntligen tror jag att jag kommer ihåg. Frustrerande.
Mina händer är som om jag dragit på alldeles för små handskar. Jag kan inte knyta näven, jag kan inte plocka upp små föremål som tex en nål. Jag har inte styrka att öppna en flaska eller en läsk (Vincent fick hjälpa mig igår). Jag har inte styrka att vrida en kran eller hyvla en ostskiva. Jag föredrar faktiskt när det sitter i ben och fötter…
Idag hade jag massor av måsten. Så full dos citodon (som omvandlas till morfin i kroppen) och sen gick jag med röjaren och gräsklipparen. Skönt att få det gjort och skönt att röra sig utan smärta. Jag vet att jag kommer få böta för det när medicinen har släppt. Jag vet att natten kommer innehålla tårar och värk. Imorgon är det full fart på jobbet och jag kör inte bil när jag tagit citodon. Så det blir att uthärda till jag kommer hem. Det är alldeles för lätt att bli beroende av citodon så jag undviker det så mycket jag bara kan och tar så låg dos som möjligt.
Nu varvar jag ner på favoritplatsen. Ska virka varvet ut, vattna blommorna, ta in tvätten sen måste jag hitta på något till kvällsmat.
Vintern har inte varit snäll. Det har blåst för mycket Jag har orkat jobba sen hem och sova för att orka kvällen.
I mars sa syrran att hon anmält sig till en spinnkurs. Kul, jag hänger på! Upp på vinden och leta reda på spinnrocken! Visst ja, farmors spinnrock är ju trasig (det var den redan medan hon levde). Men när jag var på vinden fann jag ytterligare en spinnrock! Var kom den ifrån? Makens mormor har aldrig haft någon, inte heller hans farmor eller mor. Hmm…tog ner den och den såg helt okej ut.
Jag kunde dock inte rubba trissan från spinnvingen. Jag sprejade 5-56 och slet vad jag kunde men nix. Så jag tog med den till jobbet och frågade en vaktmästare.
Stackars Petter tog i för kung och fosterland. Till slut lyckades han ❤️ Därefter följde dagar med rengöring från damm, lanolin och annat som blivit som cement genom åren. Far hävdar att denna spinnrock kommer från Nåthult. Ingen av oss minns att mormor skulle haft en så är jag ganska säker på att det var morfars mors. Jag har därför döpt den till Elise efter henne.
Nu skulle jag bara minnas det jag lärde mig på 90-talet 😂Det tog ett tag men sen mindes kroppen.
Så blev det äntligen 13 maj och spinnkurs i Simrishamn. Vägen dit var underbar! Boken som slagit ut ❤️
Vi började med slända. Marianne visar och vi följer… vi fick prova flera olika fibrer.
Syrran fick fart på sin gamla rock efter justering av drivband och flytt av rockmor.
Jag köpte färdigkardad merinoull. Det är rent meditativt att sitta vid Elise och lyssna på bok eller musik.
Åkte till Råby och hälsade på alpackorna.
Köpte med mig fällen efter Dante, trefaldig champion.
Övar med slända för jag är inte riktigt vän med alpackaull.110m alpackagarn sländspunnet, härvat och tvättat.
Ullen har nu fått vila för jag måste bli klar med filten till liten ny Ohana-medlem som anländer vilken dag som helst.
För sisådär 30 år sedan bodde jag i en etta högst uppe på Åkersberg. Djupa mysiga fönstersmygar att krypa upp och läsa böcker medan regnet smattrade på rutan.
Idag har jag spenderat hela dagen i samma hus utan att känna igen mer än fasaden 藍 Konferensen var i norra flygeln. För 30 år sedan var där tvättmaskiner…
Biskop Johan Tyrberg hade kallat kyrkoherdar och kommunikatörer till KOM-dag.
Förutom biskopens egen information fick vi lyssna till två från Lunds universitet. En som är forskare i media- och kommunikation (intressant forskning om vaccinmotstånd bl a), när rykten kan gynna eller sänka oss.
Sen knatade hela gänget till kapellet och hade 15 min middagsbön innan fötterna vände mot matsalen. Hmmm, inte rätt dag för mig att besöka matsalen. Saffranspaella! Saffran?! Det blev en giffel, lite salladsslamsor, 2 kalla såser och en bit fisk. Har ingen aning om vad det var för fisk men den var okej. Nåväl, jag blev mätt…
Eftermiddagen var det en annan forskare från Lunds universitet. Hon forskade i lobbyism och berättade hur effektivt det är.
Sen fick vi en längre paus och jag behövde få igång mina leder som inte gillar att sitta en hel dag. Travade bort till Hedgatan och tittade till ett annat boende jag hade på 80-talet 藍
Sist ut för dagen var polismästaren från Malmö. Superintressant! Sen avslutade biskop Johan innan vi kunde ta oss hem.
Nu är jag fruktansvärt trött! Somnar ovaggad och hoppas vara redo för att åtgärda problemen med vår migrering till nytt IT-system.
Jag har orkat jobba sen hem och sova för att orka kvällen.
