1 maj, 2012
av Nillan
4 kommentarer
Igår var jag oproffsig :( VERKLIGEN oproffsig men jag orkade inte vara pedagogisk…
Först gick jag en dust med svärmor som (hennes vana trogen och som jag vant mig av med under åtta års tystnad) ansåg att jag (hmm) minsann inte skulle lägga 2000 kr på ett tak till altanen. Det går precis lika bra med ett parasoll, ansåg hon. Jag skulle se till att spara så jag (igen??) kan renovera badrummet. Hmm…hur ska JAG få tag på 30 000 kr till det? Det är jobbigt nog att få ihop 2000 kr när man är sjukskriven! Att få taket på halva altanen kommer ge mig så mkt må-bra-medicin. Jag kan bo där ute heeeela sommaren utan att solen når att pussa på mig och ge mig utslag. Badrummet har vi beslutat göra vid när dialysen är slut. Visst är det i enormt behov men hur kul är det att göra snyggt och få upp nytt på väggarna för att sen teknikerna ska komma och borra hål för alla maskiner?? Nä, då står jag ut med att det luktar lite fukt (blir det mögel är vi piskade att göra renoveringen genast pga min allergi) och väntar tills jag kan glädjas 100% åt det. För övrigt har jag ngt tusenlappar kvar innan jag är klar med köket…Jag bor mer i köket än i badrummet ;)
Sen ringde svärfar på förkvällen. Han var förbannad! Vi hade ju tagit den där till det gröna havet (Gräsklipparen) och vagnen med två hjul (släpet). Jösses, ska han börja nu igen???
Försökte förklara att gräsklipparen funkade ju inte. Han kunde inte själv hantera den i höstas – inte ens få igång den. Nu hette det att vi bara fått hem den för att göra vid den (?)! Han snorkade på och menade att vi bara säger att den inte funkar för att vi ska behålla den. Försökte förklara att HAN tvunget ville att vi skulle ha den, så till den milda grad att VI fick hyra ett släp för att få hem den. Nähä, det där släpet var HANS och det skulle han ha tillbaka *suck*. Sen fick jag höra att jag bara ljuger och då brast det. Jag fixade inte att vara proffsig längre. Jag tog till den där hårda iskalla rösten och talade om att vi skulle minsann köra tillbaka ALLT vi fått från honom och sen säger vi upp bekantskapen med honom!
Nä, det fick vi ju inte göra….då började gubben få darr på rösten.
Pratade lite om ditt och datt och sen drog han igång igen med att vi stulit och ljuger.
Då sa jag ”nu tänker jag inte prata mer med dig när du beter dig så illa, HEJDÅ!” och sen la jag på luren
Hemskt oproffsigt men jag orkade inte ta mer dravel…
Jag VET ju att det är demensen som spökar och förmodligen har han sett andra klippa sina gräsmattor och blivit påmind. Men någonstans accepterar jag inte att en diagnos får tala genom vett och sans. Hade han backat när jag förklarade och sagt att han inte minns eller liknande så är det en annan sak men att hårdnackat kalla mig för tjuv och lögnare fixar jag inte!
Nu ringer han för första ggn idag men det är inte min far och jag kommer inte svara. Jag väntar på att min kära mor och far ska komma och ge mig lite livslust, kärlek, omtanke och må-bra-baciller :)
