Jag hade glömt hur ont det gör att sätta upp nät! När det helt plötsligt får eget liv och smäller en tvärs över smalbenen.
Jag hade också glömt att det gör mindre ont om man har långbyxor på sig…

För ca 10 dagar sedan öppnade maken upp mellan Oona och Emil trots att jag inte tyckte det var dags än, de hade ju bara suttit bredvid varandra i knappt en månad. Men han var tvärsäker på Emils snällhet…och öppnade när jag inte var hemma.
Igår när jag matade fick Emil hin håle i sig. Han jagade runt stackar Oona på golvet tills hon inte orkade fly och la sig i  en hörna, uppgivet. Emil for på henne och högg över nacke och hals. Jag blev RASANDE och hittade en lång tång som jag fick in i nätrutan och bankade på honom med. Han tyckte mest det var roligt och ömsom showade och ömsom högg.  Jag sprang in och hämtade sprayflaskan och fick undan Emil från Oona. När hon hämtat andan lite klättrade hon ut i voljären. Dags att springa igen…ut och stänga luckan så den räliga Emil blev innelåst. Det tog lite tid för Oona var så stressad att hon sökte efter mig och det höll på att gå galet, hon höll på att komma ut ur voljären när jag skulle öppna dörren. Efter vad som kändes som en evighet fick jag iaf lockat bort henne så jag kunde gå in och spärra luckan.

Idag har vi satt upp nätet igen och jag kommer inte vika EN TUM på när det är dags att sätta ihop fåglar nästa gång. Han kommer inte få ta ett sådant beslut igen för då exploderar jag! Jag fixar inte den stress och oro, sorg och frustration jag kände igår. Då får det baske mig ta lite längre tid i egna burar än att skynda och det blir blodbad.

Pippi-Liten ligger på tre ägg…undrar såååå om de är befruktade men det är fara för hälsan (eller iaf fingrarna) att lysa dem så jag får väl vänta tills tiden är ute. Pip eller inget pip, det är frågan.