Nillans tankar

Ja idag var då stora manglingsdagen… aka mammografi för koll av lymfkörtlarna.
Tjejen i receptionen pratade så tyst så jag undrade om hon pratade för sig själv eller med datorn… eller med mig. Jag lyckades iaf uppfatta att hon ville att jag traskade till väntrummet.
När klockan var 11.30 kom en sköterska, med lika svag röst (undrar ju lite smått om det är dem eller mig det är fel på…) som ropade upp mitt förnamn. En annan kvinna reste sig. Hmmm… ssk sa ett efternamn som ingen av oss ville kännas vid. Sköterskan gick och kom tillbaka med ett nytt efternamn att matcha vårt fina förnamn med. Den andra kvinnan tyckte att det passade henne, jag satt kvar.
En kvart försenat ropades så jag in. Din *censur* va hon hade kalla händer! Hade min kärlek försökt röra mina bröst med den handtemperaturen hade han blivit utvisad! Sköterskan hade fräckheten att tala om för mig att inte alls hade kalla händer, sådant vet hon isf.
Det ger jag väl blanka 17 i vad HON anser – det var jag som stod där naken med tuttarna tittandes mot knäna!!
Jag talade om att jag har svårt att lyfta vänster arm pga att axeln har en förslitning så ta det lugnt. Hon scannade vänster bröst i två lägen och sen höger i tre olika lägen. Jodå, du tänker rätt.. Hon missade ett läge på vänster så det var bara att jobba upp armstackaren igen.
Bit ihop och var glad att INGEN av dina egna patienter/brukare/vårdtagare/klienter behövt stå ut med ett sådant beteende från dig iaf, sa jag tyst för mig själv.
Så ombads jag sitta ut i väntrummet igen. Jag väntade… och väntade.. och väntade… Börjar bli lite stressad när jag ser att de släcker ner receptionen och personalen lämnar mottagningen. Lyckas haffa en av dem och undrade hur länge jag skulle vänta? Jag behöver få lite mat i mig innan nästa åtagande och tiden rusar iväg. Hon kom åter och sa att sköterskan som scannat mig strax skulle komma och berätta om bilderna var ok. Skämtet hon la till var för mig smaklöst, jag drog inte ens på en halv mungipa… Medan jag väntade kom herrskapet Drx2, ingen av dem hälsade… tsss sicket sätt!
Ssk Snorkfröken kom till slut och sa att jag skulle gå. (Inte att jag KUNDE gå utan SKULLE gå)
”Acceptera det du inte kan förändra ” – jag skulle inte komma någon vart med att ge henne en liten lektion om hyfs så jag gick. Snabbt som blixten hem till svärmor som hade äggamacka och kaffe klart. Satt fint!

När jag var åter på sjukhuset kom jag in som snögumma! Oj vad det vräkte ner! Blött och tungt. En timme senare var allt ett minne blott.
Denna dag har tagit så mycket energi att jag nog sover till tisdag. Då är det eftermiddag på Reumatologen. Dels hoppas jag få svar på dagens bilder, hoppas jag slipper biopsi men ser fram emot att få testa handstyrkan igen. Jag HAR blivit bättre än i somras, jag är starkare även om jag är mil ifrån vad jag en gång var. Jag ser fram emot att visa sjukgymnasten att träningen ger resultat. Det är alltså med mycket blandade känslor jag inväntar tisdagen. Jag väntar nog mest i horisontalläge…