På väg till stan för att lämna blodprov var det så dimmigt att en fd kollega höll på att köra på mig. På sjukhuset var det bäst att ta trapporna tre våningar. På sjukhuset ska man bli frisk, jag blir sjuk 🙈 Små hissar och ingen har numera vett att hålla hand eller något annat för mun när de hostar och nyser. En veckas jobbig förkylning räcker!

Orkade inte handla, ville bara hem igen och krypa ner under täcket med varm valp längs ryggen. Dimman finns inte bara ute, den finns i hela mig. Plus, minus, sol, regn, snö, tö – att vara en barometer är inte kul. Sen ska man behöva fightas med myndigheter också ovanpå allt gör inte hjärndimman mindre.

Och för att skapa än mer kaos har jag sökt ett jobb som jag inte vet om jag är redo för just nu. Samtidigt är det ett jobb i anda att hjälpa andra så det borde passa mig. Tillträde är inte förrän i mars så jag hinner kanske bli klar med behandling.