När det är så här tungt är det fruktansvärt svårt att hitta något att vara tacksam över.
Att mitt hjärtas kärlek balanserar på kanten tar all min energi. Jag har tio sekunder till tårar hela tiden. Det är så dränerande och tröttande. Han finns ju faktiskt fortfarande och det finns en åtgärdsplan. Sämre är det för min kusin.  I går förlorade han en cirka 13 års kamp mot kräftjävulen. Amputering, strålning, cellgifter, dialys och massa annat genomled han för att försöka förpests Mr Cancers framfart. Han suckade vid ett tillfälle när han hade dialys ”och det här har din man konstant? ” Nu har han fått massor av kramar av älskade farmor och farfar. Jag kan höra farfar säga ”påg lille, du kommer ju alldeles för tidigt ”. Han sitter där på en äng och lyssnar till alla de stora musiker som gått före. Han sitter på ängen utan att känna av allergier eller smärta, de existerar inte.
Så nu måste jag tänka positivt för att orka och för att tala om för universum att jag fightas!

* Jag är tacksam att jag skaffade Rulle! Kärleken sa ikväll att han inte trott den skulle bli såååå mycket använd.
* Jag är tacksam att bo i ett land med väldigt bra sjukvård! Även om politiker kör den i botten är kunskapsnivån hög i läkarkåren.
* Jag är tacksam över att ha så många som bryr sig om hur det går för oss, som har oss i tankar och böner.

Rulle och jag rundade sjukhuset efter att ha lämnat husse på rummet. Det var 18 grader, det både kändes och doftande sommarnatt. Om en vecka ska kärleken vara hemma igen. Vi ska sitta på altanen och njuta midsommarnatt tillsammans.