Det har otroligt nog gått ett år (och en vecka) med cellgifter, värk, trötthet, oro, sömnlöshet etc.
Oj!
Ändå har kärleken inte i minnet att jag går in i min egen bubbla, min sfär på fredagar.
Nåja, han kanske lär sig om fem eller tio år. Det där med att komma ihåg är lixom’ inte hans grej…

Nä jag firar inte ett år med läkemedel som ger biverkningar som sen ska motas/bearbetas med andra medikamenter. Jag uppmärksammar mig dock att jag klarat ett år så då tar jag väl ett till.