Den här lilla risdockan var det enda jag tog ur kartongen med gamla leksaker som fanns i förrådet i stan. Jag minns inte vem som gjort den. Förmodligen mor.

Det gör lite ont att slänga allt men minnena finns hos mig och inte i plast, tyg, trä etc. Så jag väljer en sak ur var låda… det får räcka.

När vi rensat ur mer än vad våra värkande kroppar egentligen orkade fick vi go mat av svärmor.
På hemvägen körde jag inom svärfar och lämnade pulsvärmarna jag stickade åt honom. När goa kontaktpersonen E drog dem på honom blev han innerligt glad. Så varma, mjuka, sköna… och fina. E tyckte jag var smart som kommit på att pulsvärmare kunde vara bra för svärfars kalla händer.

Väl hemma däckade vi i vars en soffa…och nu har jag lyckats ta mig till sängen. Mest för att slippa fotbollen kärleken tvunget skulle glo på ;)