Jag har svårt att acceptera min RA när jag inte har… när jag har mindre ont. Då hittar jag massor av olika orsaker till hur dr kan vara så tokig och sätta en sådan diagnos på mig. Jag är ju bara gammal och stel i lederna, så äääär det ju! Eller inte….
Men när tröttheten sätter in måste jag erkänna att jag har symtomen och bör acceptera att detta ska jag leva med… resten av livet. För även om den där nervstimuleringen kommer bli en behandlingsmetod så är RA kroniskt.
Med RA kommer också den STORA tröttheten, den som man inte kan sova bort, inte heller kan ignorera.
Idag har jag haft rejält ont i vänster fot och mest mumlat runt inne och funderat på om det skulle bli bättre med Citodon eller ej. Eftersom jag inte tycker om läkemedel så gav jag fasen i det. Solen sken och jag tyckte att någon nytta kan jag nog göra trots en illvillig fot. Det är dags för tömning av trekammarbrunnen nästa vecka och de blir så gnälliga om gräset är långt runt locket. DET skulle jag ju kunna klippa trots foten!
Nu är ju jag jag och fann mig plötslig kämpandes med gräsklipparen!! Hur gick det till? Bara så där!!?
Efter 40 min traskande med ond fot i fuktigt högt djungelgräs med en gräsklippare som inte ville arbeta slog den STORA tröttheten ner mig. Det gick inte att hålla sig upprätt! Jag slocknade i 1,5 timme.
Nu är det dags att uppsöka pudan’ igen och jag är lika trött som innan idag, foten protesterar och låter påskina att alla småben håller på att smulas sönder om jag så tar ett halvt steg till. Tssss… vilka idéer den har! Dr har faktisiskt’ sagt att det inte är någon fara att gå på ond fot! Just nu vinner den iaf, jag orkar inte bråka mer med den. Måtte den nu bara inse att den får va tyst och snäll inatt!
I morgon är det torsdag och åter dags för MTX :( Vill inte – men måste…