Jag ber alla om ursäkt, alla de som jag i huvudet muttrat över att de inte får fart på fötterna.
Igår hämtade jag det mobila bredbandet jag får ”låna” medan Tele2s tekniker åtgärdar det Åskar ställde till med förra helgen. När jag stapplade fram på ömma ben fick jag en liten ångestattack! Hur har jag kunnat muttra över mina medmänniskor innan? Det syns inte alltid utanpå hur det känns inuti! Det enda som kanske syns är saktfärdig gång.
Med denna insikt, som jag borde haft för många Herrans år sedan, höll jag mig till sidan för att inte vara i vägen.

Även om jag aldrig sagt något högt och därmed inte kunnat såra någon så böjer jag ödjukt min nacke och säger FÖRLÅT!
Själv har jag haft en av de tio värsta dagarna på hela sommaren idag. :(