…då gör man något som sitter i ryggraden (och kanske även utmanar det man nyss lärt).

Så jag frilade prästkragen jag tog foto på igår. Det kändes att jag gjort det måååånga gånger Det gick lixom’ av sig själv att sudda, zooma, ”plåstra” (fixa småfel som dammkorn med mera) och dona via kortkommandon. Känns tryggt att jobba med det som bara sitter där. Men lite utmaning var jag ju tvungen att ge mig själv så prästkragen skulle bli en sommarbakgrund till bloggen. De första momenten satt och gick lekande lätt sen var det TVÄRSTOPP! Grrr…men efter många oparfymerade ord inne i huvudet (sitter ju i ett kontorslandskap och sådana ord bör man inte yttra högt) lyckades jag! Den är kanske inte heller något WOW men hur 17 ska jag få till det där wow utan att prova?

Så nu får ni klara er med mina prästkragar en stund