Förmiddagen flöt på bra. Odjuren matade och tårtan till far blev klar.

E22 har stora tjälskador och bilen studsade fram. Studsade gjorde även tårtan i sin box :-( Den kraschade så illa till kanten att grädden trängde ut och smetade på sätet. På väg in till far och mor hamnade en klick på min stövel och vänsterhanden var nersölad. Zippo tyckte inte det gjorde ngt och bistod med kvalificerad sanering a la hund…

Långt efter att energin tagit slut körde vi hem, eller ja, vi FÖRSÖKTE ta oss hem. Renaulten bara kasade bakåt när kärleken försökte köra framåt. Jag bad honom sluta försöka för det stod en bil bakom som kom allt närmare och jag började må dåligt. När jag skulle ta mig ut ur bilen höll jag på att fara in under den pga isen :-( Hann precis få balans innan jag låg platt.
Far och svåger x 2 kom ut för att hjälpa till. Vår bil stod dikt an mot bakomvarande som visade sig tillhöra den yngre svågerns chef! Även denne man kom ut.
Jag ville spy. Mådde så dåligt och tårarna hängde i ögonen.
Syster tröstade, karlar krälade och hämtade bilar och draglina. Draglinan gick tvärt av (sorry R). Ägaren till bilen bakom rullade bakåt så vår bil kunde komma till barmark. Det hade blivit ngt små repor i plasten, om jag förstod det rätt, så uppgifter lämnades.

Hela vägen hem mantrade jag ”släpp det, olyckor sker, sluta älta” men inombords gråter jag, orkar inte mer motgångar…

Lämnade vinet till personalen på Fjällbacka som sa att det inte varit så surt från svärfar för att jag tog käppen för en anhörig till en medboende hade haft tårta med till alla. Han vill inte använda rollatorn men är vid ganska gott humör iaf. Hon tyckte som jag att det är bäst han får en vecka på sig att glömma sin ilska på mig innan jag visar mig igen ;-)
Nu ska jag ha en peach melba och en kopp kaffe att lugna ner mig med i soffan.
Grattis på din dag far!