Vi hälsade på svärfar igår. Han blir tunnare och tunnare för var gång vi ser honom.
Två ggr sa han att jag måste fixa hans stereo för den funkar inte. Den fungerade alldeles som den ska men han minns inte hur…en stereo han haft och nyttjat dagligen i mer än 20 år :-(

När vi skulle vidare till apoteket och Maxi sa han med en förväntansfull och ynklig röst ”får jag följa med? ” Som ett barn som har halv panik över att bli lämnad. Det kändes i hjärtat kan jag säga. Vi pratar alltså om en gubbe som inte varit särskilt trevlig mot mig, någonsin…

Det är inte lätt att bli gammal, bli dement och ha Alzheimers…och cancer.