Jag känner mig åter misstrodd och denna gången har det lett till att jag åter klistrar på det ”rätta” ansiktet. Det ansikte som alla vill se. Ansiktet på en människa som fixar allt…med ett leende.
Inombords är det kaos. Jag anklagar mig själv för att jag inte får gjort det jag ska och åker på världens huvudvärk som tack.
Inombords gråter jag över miljoner saker men vem bryr sig? Jag har ju rättat till masken.
Ett brutet ben ser alla och förstår att det gör ont, kliar och drar ner humöret. Men när insidan är ”gipsad” och rörelsehindrad är det ingen som ser det. Ett ben läker på ca 6 veckor men insidan finns inget gyllene mått för.

Idag har maken tyckt att jag varit mer än lovligt lättretlig. Mmm, jag kände det när jag snäste av honom tredje gången bara för att han frågade ngt och jag då måste pausa boken…

Jag har ingen vidare livslust (nä, jag har verkligen ingen dödslängtan så bli inte stirriga nu!) Jag ser verkligen ingen mening med att stiga upp varje morgon men gör det för att man måste.
I detta kaos ska jag alltså hitta arbetslust också! Hur då??

Jag klistrar…på facet som ler medan insidan går sönder bit för bit…

En öde ö någon? Behöver inte vara stor…bara öde…