Dialysen gick inte så där bra sista två timmarna i natt
Artärvärdet for bara iväg hux flux – det gillas INTE. Det ska gå långt mycket mer än tre-fyra veckor för en helt ny CDK innan den börjar bråka. Hoppas det bara var en engångsgrej.

När vi väl tog oss ur sängen började regnet falla. Sen vräkte det ner. Jag som nyss kommit ur duschen ville inte gå ut i det där hällregnet och bli blöt igen. Åskar kom och talade om att han var argare än han varit på hela sommaren så jag strippade hela hemmet på inkopplade tekniska prylar innan vi åkte. Tur var det för Åskar blev än argare, märkte vi längs vägen…och mycket riktigt blev jag dyngsur på väg till bilen

Vi kom iaf ner till Lund genom regn och blixtrar…och vägarbete. Ett äldre par lämnade en parkeringsruta och den knep jag framför en yngre kille som bara skrattade när vi körde teckenspråk om vems rutan var. Mannen i bilen som nyss backat ut höll kvar och räckte ut ngt via rutan. En parkeringsbiljett med en hel timme kvar!! VÄNLIGHET!! Me like!!! Sådant kan förgylla hela min dag
Helen tog lite blodprov och så fick vi besked att dr C var lite sen, hon behövde få i sig ngt att äta innan hon kom till hemdialysen. Kunde hon väl vara värd efter op…
Först hittade hon inte min käre make i väntrummet så jag fick fråga vem hon letade efter. När kontakt var etablerad gick vi in på undersökningsrummet. Hon frågade vem jag var och tittade lite underligt på mig. ”Hans fru”, sa jag. ”Misstänkte det”, sa hon. Hon tyckte att jag kunde vänta inne på kontoret så länge men jag stod envist kvar i ”min” hörna. Den hörna jag stått i så många ggr under så många år nu. Hon försökte ännu en gång men jag låtsades inte höra jag har ju stor hörselnedsättning på ena örat *host-host*…

Efter sedvanlig blodtrycksmätning, palpering av buk och knackande på lungor tyckte dr C att det var okej och vi gick in på kontoret. Hon verkade nervös av sig, vad har dr S och övrig personal sagt om oss??
Hon började med att presentera sig och berätta att hon varit verksamhetschef över Njurmedicinen i många år men nu återgått till att vara överläkare. Hon hoppades att det var okej att hon tagit över min make eftersom Ole gått i pension och bara jobbar timmar vilket innebär att han inte kan ha så många patienter som han haft. Jo, vi vet ju det…
Sen vann hon nog lite av mitt hjärta och intresse. Den som känner mig förstår nog varför… På väggen hängde en 32″ tv och istället för att jag skulle stå och glo över axeln, som jag gjort i alla år, körde hon upp bilden på tv:n! Nu kunde vi alla tre se värdena på blodproverna, vilka mediciner som är förskrivna och även journalen. Underbart! Jag njöt! Vilken kommunikation vi fick av att titta på samma skärm och tala om samma sak!
Hon förlängde antibiotikakuren lite till eftersom CRP nu var 11 och inte helt nere där det bör vara samt att jag inte har tagit alla suturer, det är tre kvar. Dessa suturer muttrade hon över – de borde varit plockade vid det här laget men jag har vant mig vid att de ska få sitta lite längre än 14 dagar, då håller det bättre.

Jag tror det kommer bli jättebra med dr C. Hon undrade över om min käre make verkligen orkar jobba 100% så den dagen han inte orkar mer kommer hon nog stå bakom honom precis som dr S alltid gjort.

Helen och Britt-Marie ville se Pluto. Så jag tog upp luren och visade fulingen De visste inte riktigt vad de skulle säga om honom, fulsnygg hörde jag från ngn sekreterare iaf. Britt-Maries son har en dvärgpapegoja som är lite krasslig. Tur för den så är den patient på Fågelkliniken, det gillar vi! Så klart frågade BM efter foto på våra gojor…dags för luren igen. Sen fick jag avbryta allt för nu hade tiden på bilen överskridits med 20 min!
När vi kom ner till bilen på gamla helikopterplattan tyckte jag att avgasröret hängde lite väl långt ner. Jodå, mkt riktigt det var löst. Suck…dubbelsuck…ska man aldrig få vara riktigt glad? Bestämde att köra mkt försiktigt till Malmö och det är ju lättare sagt än gjort med bump i vägen överallt. Det tog enormt mkt energi att hitta fram till Garpenhus auktion på Bergsgatan i M-ö. Ännu mer energi tog det när vi kört för långt och skulle vända samt behöva dubbelparkera för att få ut Pluto ur bilen. Torkade svetten ur pannan och hittade en parkeringsficka nästan exakt vid butiken. Jan kom ut och kliade sig i huvudet. Frågade om han hade ngt att köra Pluto på och han skakade på huvudet och sa att säckakärran var på lagret i hamnen. *suck* Om jag vetat detta hade jag ju tagit med vår! Denne lille man, knappt 1,5 meter över skorna, tog i Plutos ”huvud” och jag på mitten av pelaren och maken i förankringsjärnet och sen bar vi. Fyyyy fasen! När vi hade ngr meter kvar orkade inte min käre make mer så vi fick lägga ner Pluto på trottoaren. Jan funderade så på hur vi skulle få in Pluto. Han tog lite i huvudet och sen i ”foten”, lite i huvudet och lite i ”foten”…jag tyckte vi kunde turas om han och jag så skulle det nog gå. Just då kom det två gatuarbetare/parkarbetare gående och Jan sa ”ni som är stora och starka, kan ni kanske vara snälla och hjälpa oss att lyfta in denna i butiken?” Karlarna tog tag i Pluto och gick  Jag tackade dem tusen gånger tror jag… Pluto var nu inne och Jan skulle ha så mkt info som möjligt samt underskrift om att vi lämnat in honom.

Jag var ganska orolig för ”pottan” när vi körde hem, skulle den hålla hela vägen?
Stannade i Gårdstånga och tankade både bil och oss själva. Där äter jag INTE igen! Det säger jag bara! Fyyy så smutsigt där var. Jag är inte kvacklig av mig men det där gick låååångt över vad jag accepterar. Är borden och fönstersmygarna så skitiga – hur är köket??

Vi kom hem med pottan i behåll.
Vi kom hem med vars en huvudvärk.
Vi kom hem och fick hemmakaffe…

I morgon kommer snälle far och hugger färdigt veden och att hänga upp pottan så hjälpligt det går att jag kan köra och hämta mer medicin till maken. Nu orkar jag knappt hålla mig uppe längre och Åskar är visst i antågande igen…