Jag har många vänner som är nysvenskar. Jag har än fler som är andra generations nysvenskar.

Jag är uppfostrad att hjälpa om och när jag kan hjälpa så mycket jag kan.

Jag blir så ledsen och det skär i mitt hjärta när jag som vanligt tittar på nyhetsmorgon och ser en småbarnsmamma gråta. Hon gråter för att hon och maken samt barnen ska utvisas från Sverige. Maken och 3-åringen till ett land och hon med minstingen till ett annat land. Vad är det för omtanke? Vad är det för rättvisa? Var är medmänskligheten? Hur ska en treåring förstå varför han inte får träffa mamma?

Och nu kommer mina ord som många kommer ta som invandrarfientligt men det skiter jag i. Jag önskar att vi stoppar gränserna, iaf temporärt, och TAR HAND om de som redan finns här. Se till att de får det bra, får stanna, får fortsätta vara nysvenskar. Den gamla ryskan fick stanna för att hon var dement… För mig smäller det faktiskt högre att barn får stanna hos båda sina föräldrar… Som familjehem har man detta med ”tillgång till sina föräldrar” som en del av vardagen. Det är inte alltid det är bäst för barn att vara HOS sina föräldrar men de ska ha TILLGÅNG till dem. Då är vi inom Sveriges gränser. Att skicka ut delar av en familj till olika länder med ovisshet om de kan/får träffas gör ont i mig. Migrationsverket påstår att det inte är nåååågra problem för dem att åka över till varandra bara de har pass. Om det nu hade varit så enkelt så tror jag inte att de suttit i nyhetsmorgons soffa och gråtit! Att pappan dessutom hotas av förföljning när han kommer ”hem” lär ju inte göra saken lättare…och med en liten gosse i armarna…

Nu är jag ledsen, irriterad och frustrerad på det land jag lever i och eg älskar.
Döm om – döm rätt!
Ödmjukhet!
Vänlighet!
Omtanke!