Att bli äldre kan ha sina fördelar men att bli gammal…det är nog inget ngn ser fram emot. Framför allt inte att bli så gammal att man inte längre kan se om sig själv.

Igår masade vi oss in i Lagunan och styrde aningen motvilligt mot Fjälkinge för att hyra ett släp. Vi beslöt att ta det lilla täckta släpet. Kärleken köpte sig en baguette och när vi kopplat på släpet undrade han om jag kunde köra en liten bit medan han åt. Yeah, right…medan han åt…
När vi kom till rondellen utanför macken fick jag verkligen ta i för att svänga. Kärleken retades och sa att när man gett frugan en fiiin bil med full styrservo så klarar hon inte av en halvservo sen. Jag protesterade och sa att Lagunan har blivit trögare och trögare med åren. Han fnös och kallade mig svag.
Jag knep käft och beredde mig på en muskelarbetande färd mot väst.

Precis lagom till att vi kom till Örkelljunga öppnade himlen sig. Typiskt!!
Typiskt också så var inte släpet städat så det första vi fick göra var att sopa rent det :(
Svärfar var förvirrad och i upplösningstillstånd redan när vi kom.
”Var F*N var hans tavlor??!”
”Vem F*N hade tagit dem?”
Förklarade lugnt att de tog vi ju dagen innan och lämnade i lägenheten.
”Vilken J*VLA lägenhet??”
Suckade och förklarade lugnt och stilla att han skulle flytta och att vi var där för att packa möbler och sen köra honom till Fjälkinge.
Han blev ledsen och satte sig maktlöst ner i fåtöljen. Jag började dela på hans stereo och så var det kört igen.
”AKTA! Du har sönder min stereo!”  Nä, det har jag inte. Jag måste dela på den för att få bort den från bokhyllan och in i bilen.
”Du har sönder den – F*N ta dig!!”
Efter femte förbannelsen över mig tröttnade min älskade make på sin far och röt iskallt ”Nu lugnar du ner dig. Vi gör detta för din skull, för att du ska få det bra och du talar inte på det viset till min fru för då kan du sitta här själv”.
Den bet. Svärfar satte sig och tog sig för bröstet…

Hemtjänsten kom med middagen och passade på att ta trygghetslarmet samtidigt. Hon försökte lirka med gubben om att äta medan det var varmt. Han svarade bara att han inte klarade av att äta, han mådde inte bra.
Jag såg hur ångesten började lägga sig som ett tjockt täcke över honom. Jag kände själv hur jobbigt det måste vara och slutade genast att packa.
Jag satte mig på en stol vid bordet och började småprata med honom. Han åt. Det gick ner alltihop… Så frågade jag om han ville ha en liten en till efterrätt och då log han lite.  Hällde upp en snaps till honom som han med darrande händer hällde i sig. Han bad om en till…och fick det… Nu kunde jag återuppta packningen medan han smälte maten och snapsen. Jag kände aningen av panik smyga sig på mig – vi skulle inte hinna att packa allt som var tänkt och hinna till Fjällbacka innan kvällsmaten.

Maken packade ytterst lite, han sprang efter mig och pillade i det jag höll på med *suck* Så jag satte honom till att bära ut till släpet så ngt blev gjort. Då står helt plötsligt svärfar mitt i dörrhålet och skulle-bara-vara-lite-till-hjälp trodde han. Så jag placerade honom där ute under altantaket men där blidde’ han inte kvar så jag placerade honom i fåtöljen…som han rymde från. Överallt var han och störde, var i vägen, som en tvååring. Men jag bet ihop – detta var ändå en av de värsta dagarna i hans liv.
45 minuter spenderades på att försöka få ut ett bord som jag på mkt tidigt stadium sa att vi inte får ut om vi inte kan dela på det och det fanns inte tid att undersöka HUR det delades. Men vi skulle bara försöka för annars var det ju inte säkert *doh* Irritationsnivån var HÖG från min sida och jag kände tårar bränna i ögonen.

När det var dags att åka kunde svärfar inte längre använda sina ben. De vägrade lyda och han tog sig för bröstet och skrek ”det gör J*VLIGT ont här inne”. Förstod att han hade kärlkramp, kanske rent av på G att få en infarkt som han jagade upp sig. Dessvärre finns det inget spray/piller mot det för han har kastat det…ville inte ha det…så det var bara att prata honom lugn.
Tillslut fick jag iaf in honom i bilen och vi kunde bege oss österut.

Maken körde hem. Han hade bara rullat bilen tre meter när han konstaterade att bilen nu helt saknade styrservo. HA! Det var inte jag som var bortskämd, det fanns en anledning. Hoppas det bara är påfyllning som behövs…

Framme på Fjällbacka orkade inte den gamle mer. Han landade på en stol i trädgården medan vi bar in sakerna från bil och släp. När vi nästan var klara kom han in och såg aningen piggare ut. En av flickorna kom och sa ”två minuter till kvällsmat” och gubben pinnade ut till matsalen utan knot :D Han fick två damer till bordet och såg ut att tycka det var helt okej.
Vi trodde att han skulle komma springande till rummet direkt efter kvällsmaten men icke – han satt kvar vid bordet fast det var avdukat!! :D Wow!! Han såg dessutom väldigt pigg och glad ut!
Trodde också att det skulle bli gnäll över att vi skulle lämna honom för hemfärd (vi var helt slut båda två) men icke…igen!! Han ville bara veta var toan var :D

Haaarlit’!!

Vi orkade på nåder göra ngt varmt till kvällsmat innan vi däckade. Eller som svärmor sa när vi talade om att vi var hemma igen ”tror inte ni behöver ngr vaggvisor i kväll” . Jag klarade mig såååå bra utan hjälpmedel från John Blund och det var längesen ;)

Det här blir bra, det här känns bra, det kommer bli ganska perfekt! *puh*